Kåserier

Textstorlek:

    När man skriver kåserier gäller det att vara tålmodig. En idé kan dyka upp när som helst på cykel på väg till jobbet eller när man hör på radio. När en kåsören tittar på teve eller som man nu gör streamar film och serier kan idéer ploppa upp, men oftast bara delar till ett färdigt kåseri. Så några veckor senare när jag läser något i tidningen eller upplever en sak som blir ett komplement till den idé som kom för flera veckor sedan. Den tredje influensen kommer sedan dagen därpå när ett minne från förr dyker upp som jag kan koppla till något av alla idéer för kåserier som samlas i anteckningarna.

   När jag började skriva kåserier bar jag alltid med mig en liten anteckningsbok och en penna. Men boken kunde jag glömma ibland och jag skulle alltid hala fram den ur en ficka tillsammans med pennan som inte alltid var vässad då den funnits länge i min ficka och där då spetsen rundats och blivit oskrivbart trubbig. Bläck funkar inte på vintern för er som undrar. Omgivningen frågade alltid vad jag skrev och jag agerade då hemlighetsfullt vilket i sin tur gav intrycket av att jag inte var riktigt pålitlig. 

Nu har jag gått över till att skriva idéer i Anteckningar på telefonen och att jag då tar upp luren i alla möjliga och omöjliga sammanhang uppfattas inte speciellt märkligt då alla mer eller mindre har samma beteende oavsett sällskap och tidpunkt. Mina vanor att notera idéer i tid och otid har med andra ord normaliserats i en tid och ett samhälle som blivit allt mer fokuserat på innehållet i telefonen istället för oss själva och våra medmänniskor i realtid.

   Ibland blir det helt tomt på idéer och det vita arket skrämmer ibland men det löser sig allt som oftast efter en titt i anteckningarna. De idéer som är pålitligast är barndomsminnen som ger andra minnen i sin tur, både hos mig själv men också hos läsare som tipsar och föreslår ämnen för den här kolumnen. Eftersom jag cyklar till jobbet och det är en bit att trampa så dyker många tankar på olika saker och företeelser upp i cykelsadeln. Både om människors sätt att cykla och att förhålla sig till varandra i trafiken men också saker som jag observerar från cykeln i min omgivning. Det kan handla om allt mellan himmel och jord och som kåsör är det då min uppgift att ironisera och spetsa till saker och som jag ser.

Men en kåsör skall inte bara var spetsig mot andra, den person som råkar mest illa ut är naturligtvis kåsören själv. Egna upplevelser och tillkortakommanden beskrivs ironiskt och med en stor portion av självdistans och med ett stänk av försök till humor. Vanor, klädval och märkliga intressen navelskådas med en utelämnande stil där ingen bekännelse är för stor eller generande.

   Det enda jag som kåsör inte skriver om i mina texter är allvarliga och riktiga ämnen. Det överlåter jag med varm hand till andra skrivare med politisk eller samhällelig penna. Det kräver ett mer seriöst angreppssätt och en veckospalt räcker oftast inte till för alla allvarliga skeenden i omvärlden. Jag håller mig till det lilla och oansenliga i min värld.