På återbesök i Sarajevo

Textstorlek:

SARAJEVO För 14 år sedan skrev jag här i Länsposten ett reportage från Sarajevo. Knappt tio år hade då passerat sedan kriget på Balkan. På den tiden syntes spåren efter våldet överallt. Sönderskjutna fasader, och raserade byggnader kantade gatorna. Framtiden var oviss. Och det var kanske inte så konstigt att jag satte rubriken ”staden som ställer frågor”.
När jag nu fick möjlighet att återvända hoppades jag på att få en del svar. Kanske fick jag det. Samtidigt tog jag nya frågor med mig hem.

Det är i slutet av november, och gråväder i Sarajevo. Det är inte ovanligt så här års. Stundtals ligger smogen tät över stadskärnan.

Av Europas städer är det få som har större problem med luftkvaliteten än just Sarajevo. Orsakerna är flera, men all vedeldning är kanske den viktigaste. I många av husen på bergssluttningarna är det så man håller värmen.

Att ta tag i de uppenbara miljöproblemen har dock aldrig hamnat högst upp på den politiska dagordningen. Historien har gång på gång försett Sarajevo med mer akuta frågor att hantera: Konflikter, belägring, fattigdom, ren och skär överlevnad.

Kanske stundar ändå en ny tid. Precis som Sverige gick Bosnien-Hercegovina till val nyligen. Och även om resultatet i allt väsentligt var det väntade – de stora etniskt präglade partierna blev störst – ökade samtidigt partier som när en önskan om att landet ska lägga kriget bakom sig och se framåt. På regional nivå pågår på vissa håll förhandlingar som kan leda till historiska maktskiften. Vad det är värt återstår att se. Att människor inom en generation ska glömma alla oförrätter från en så blodig konflikt är mycket begärt.

När det gäller att rent fysiskt lägga kriget bakom sig har påfallande lite hänt. Många av skotthålen finns ännu kvar. Som om de vårdats för att påminna om kriget.

Visst, flera av ruinerna har rivits för att ge plats åt moderna hus. En ståtlig skyskrapa har byggts. Stora shoppingcenter står som kuber av stål och glas bredvid de gamla stenhusen. Men mycket arbete återstår om Sarajevos gamla centrum ska återfå sin forna glans.

Samtidigt bor en ödesmättad skönhet i det sargade och slitna. Det ger staden karaktär. Här vandrar man i levande historia.

Kanske är det klokt att gå försiktigt fram med renoveringarna?

Trots att människorna i den här delen av Europa är fullkomligen marinerade i etniska motsättningar sätter Sarajevoborna värde på att bo i en tolerant stad. En plats där olika folkgrupper lever sida vid sida.

Majoriteten av befolkningen är muslimer. Här finns dryga hundratalet moskéer. Men här finns också ärkestiften för både den ortodoxa kyrkan och den katolska. Fram till andra världskriget hade man dessutom en stor judisk befolkning. Fortfarande finns här en judisk församling, där vissa medlemmar är ättlingar till de judar som flydde hit i samband med den Spanska inkvisitionen på 1400-talet.

Förintelsen drabbade Sarajevos judar hårt. En bråkdel överlevde. De få som klarade sig gömdes bland annat av grannar. Inte sällan muslimer.

När så granaterna under 1990-talets belägring haglade över staden gjorde Sarajevoborna så gott de kunde för att skydda varandras religiösa byggnader.

– Det är något vi är stolta över, säger guiden som visar mig och andra besökare runt på stadens gator.

Sarajevos våldsamma historia lockar människor hit. Många vill besöka det gathörn där Gavrilo Princip avlossade skotten som startade det första världskriget. Eller för att se den eviga elden som brinner till minne av offren för det andra.

1990-talets krig uppmärksammas också. Dels genom ett museum om folkmordet och brotten mot mänskligheten, dels genom museet vid den tunnel där förnödenheter forslades till staden under belägringen.

Men Sarajevo vill också förknippas med ljusa minnen. Kanske är det därför varenda souvenirbutik med självaktning fortfarande säljer tröjor, mössor och väskor med logotypen för de olympiska vinterspelen 1984.

Kabinbanan som byggdes till OS är återuppförd, och när man kliver av på 1100 meters höjd över havet är utsikten storslagen.

Många städer kan vittna om hur dyrt det är att arrangera ett OS. Desto färre kan som Sarajevo visa hur ovärderligt det var att få den chansen.

I dag väljer många ungdomar att lämna Bosnien-Hercegovina. Högre löner och bättre framtidsutsikter lockar. Å andra sidan finns visst hopp förenat med de många bosnier som flyttat. Det finns flera exempel på framgångsrika och företagsamma emigranter som återvänt eller investerat i sitt gamla hemland.

Så vart är landet och dess huvudstad på väg? Kommer man att klamra sig fast vid gamla motsättningar? Eller kommer tiden till slut att läka alla sår?

Vem vet?

Sarajevo är fortfarande staden som ställer frågor.