Språkrör med böcker om allvarliga ämnen

Textstorlek:

Cristina Nyman och Ulrika Östling heter två väninnor från Örebro, som har en hel del gemensamt. De fanns bägge med på Litteraturens lördag, som arrangerades på Stadsbiblioteket för ett tag sedan. Båda har de egna företag och har utkommit med böcker i tunga ämnen.

Länsposten intar en lunch med kvinnorna på en restaurang på Aspholmen i Örebro, och samtalstonen är glad och lättsam. Både Cristina och Ulrika är livsbejakande tjejer som försöker se livet ljust, trots en del mörka kapitel i sina förflutna.

Det som Cristina och Ulrika har upplevt på respektive håll skulle kunna knäcka vem som helst, men de känner att livet har kommit tillbaka igen.

De har valt att skriva och föreläsa om sina erfarenheter för att på så sätt kunna hjälpa andra i samma situation. Det är ämnen man inte tar upp hur som helst vid fikabordet, även om det skulle behövas.

– För mig var det inte en självklarhet att skriva boken, men en vän till mig tyckte jag skulle skriva om vad jag gått igenom, då hon läst min blogg. Till en början var det ren terapi och att publicera växte fram senare, säger Cristina.

– Och för mig var det lite svårare att komma igång och skriva av mig, eftersom jag har dyslexi. Men efter en del behandlingar och en skrivarkurs kunde det ändå bli en bok, tillägger Ulrika.

Det är deras första bok och Cristinas heter ”Jag vet var du är”, medan Ulrikas bär titeln ”1095- En mammas berättelse”. För Länsposten berättar de om valet av respektive titel.

– Jag var ute med en god vän när min dåvarande sambo ringde. Detta var första gången jag förstod att han hade kontroll på var jag befann mig någonstans.

Det var alltså en man med ett sjukligt kontrollbehov, som ledde till både psykisk, fysisk och ekonomisk misshandel.

– Ekonomisk eftersom han tog alla mina intjänade pengar. Han krävde kvitto på alla inköp.

Cristinas före detta sambo kunde demonstrera genom att använda sig av indirekta hot. Han hade vapen hemma, som han lade framför Cristina fötter.

Han hotade även med att han skulle ta sig in i Cristinas hem med yxa, efter att de separerat.

Den gemensamma dottern blev vittne till misshandeln och fick även utstå en del under sin uppväxt. Allt detta fick henne att må så dåligt att hon gjorde sitt första självmordsförsök som åttaåring.

Cristina kände sig fången i förhållandet. Ingen i släkten fanns till hands och kunde hjälpa henne.

Trots att hon bröt sig fri fortsatte mannen att förfölja och baktala henne, att hon var en dålig mamma och så vidare. Baktalandet skedde även inför dottern.

Först när dottern blev myndig slutade Cristinas före detta att förfölja henne.

För Ulrikas del var det ingen våld mot henne, men hennes ex-make gav sig istället på två av barnen sexuellt. Titeln ”1095” anspelar på det antal dagar som gick efter att hon blev varse om vad som försiggick i hemmet.

– På natten och när jag var på jobbet utsatte han döttrarna för dessa gärningar. Han var då föräldraledig.

Efter att allt uppdagades började en lång läkningsprocess, som egentligen pågår fortfarande.

– Barnen är nu 21 och 25 år, men uppvisar symptom på PTSD (posttraumatiskt stressyndrom), men det är hanterbart.

Under ett år räknade Ulrika att hon hade varit på 329 möten. Det var polis, skola, socialmyndigheten, familjerätten, sjukvården med mer.

– Man fick ställa sitt eget jag utanför det här. Jag var tvungen att orka, för barnens bästa.

Men båda kvinnorna gick in i väggen, och för Ulrikas del innebar det sjukskrivning i fem år.

Cristina och Ulrika har bara känt varandra i tre år, men är nu bästa väninnor för livet. Deras traumatiska upplevelser har fört dem samman.

Nu kan de stötta varandra och känna glädje tillsammans med sina barn.

– Varje gång när någon föreläser eller belyser detta ämne brukar jag säga att ”nu har tio barn räddats”, avslutar Ulrika.