Hem till byn

Textstorlek:
Annons:

I år är det trettiofem år sedan jag flyttade hemifrån. Jag fortsatte att kalla det för hemma i tjugo år efter det att jag flyttat därifrån. Hemma var länge den lilla radbyn ute på Östernärkeslätten. Helt plötsligt utan att jag tänkte på det var det en dag inte hemma längre. Trettiofem år är en lång tid och mycket händer, generationer kommer och går, huvudsysselsättningen lantbruk har för länge sedan blivit ett yrke som enstaka innevånare i byn utövar.

Husen finns kvar, lite mer skamfilade och några har nästa förfallit sen sist jag såg dem, men de finns kvar. Något enstaka hus har tillkommit på senaste åren. Några av gårdarna har inte samma omvårdnad på samma sätt som för trettiofem år sedan. Gräset är längre, saker ligger huller om buller i trädgården, sommarens leksaker har glömts kvar på vintern till hälften översnöade. Grusgångarna är på sina ställen igenvuxna och bilar parkeras på en ledig plätt i trädgården.

En solig lördag i mars tog jag bilen och rullade försiktigt genom byn: Jag är en främling i mitt eget ursprung och det är isande vindar som sveper över slätten in från öster in genom byn. Precis som det alltid varit står inte ladugårdar och hus tätt nog mot vinden norr om Karlssons uthus. Det är den delen av byn som flyttades ut efter 1700-talets lagaskifte och som kom på grön kvist efter 1800-talets sjösänkning. Snödreven ligger täta i byns norra del där Hans-Erik, Folke, Claes-Göran och Lennart hade sina lantbruk. Alla är de borta och jordbruken har köpts upp, slagits samman eller ärvts och förändrats till oigenkännlighet. Andra generationer och släkter bor nu husen.

  Längst i norr fanns det en öppen gräsplätt som bygdens killar och tjejer träffades vid och spelade fotboll på och sneglade på varandra nyfiket. Jag var lite för ung, men jag såg detta på avstånd med avundsjuka blickar. Där mitt på det som en gång var planens mittcirkel står det nu något som är en maskinhall eller ett potatislager. Borta är skratten, bollsparkandet, mystiken och nyfikenheten. Borta är ungdomstiden.

Paul, Roland och Berthold drev lantbruk i den södra delen av byn. Här ligger husen tätare och vinden stängs ute. Fortfarande dominerar leran som åkerjord här men söderöver är det mer alv och sandjordar. Där fick byns knektar, Leo och Ledin en gång sina jordbruksmarker av byns jordbrukare. Längst söderut i byn bor de som inte var aktiva jordbrukare, backstusittare bebodde hagstugorna och här kunde det finnas skomakare och andra hantverkare generationer bakåt i tiden.

Alla är de nu borta, dessa profiler och strävsamma småbrukare som ingick i en grupp som hjälptes åt vid behov. Så fort någon fyllde jämt i byn startades en insamling och alla bjöds in på dessa otaliga kalas med mat, kaffe och ostkakor. Vid begravningar var alla med, det fanns ett socialt skyddsnät som var typiskt för landsbygden. Nu är det borta, precis som lantbrukarna, deras djur och maskiner. När jag åker på bygatan den här lördagen ser jag bara någon enstaka katt som ligger och värmer sig i ett fönster och tar vara på den svaga marssolens första strålar. Människorna gömmer sig inomhus och är mer främlingar för varandra idag än för fyrtio år sedan. Det är priset landsbygden fått betala för mekanisering och automatisering.

Annons: