Minns barndomens jular

För Majken Möller är det självklart att hjälpa den som behöver hjälp. Foto: inger Persson
Textstorlek:

Barndomens jular betyder alltid mycket. De är ofta fina upplevelser som man bär med sig resten av livet. Majken Möller i Närkes Kil har många minnen.

Annons:
Det har fallit lite snö och landskapet har klätt sig lite i vinterskrud när vi körde vägen ut mot Närkes Kil till Majken Möller som är en pigg kvinna, lite över 90 år. Hon har många minnen från Närkes Kil, både från barndomen och under årens gång.
Majken är född på gården Hillerstorp där hon växte upp. Hon fick en bror och en syster. Nu bor Majken i en villa, bara ett stenkast från föräldrahemmet och ser gården från sitt köksfönster.
Den mesta tiden har Majken varit Kilsbygden trogen. Hon var ifrån några år, då hon med sin familj, make och två barn, och bodde på annan ort.
Nu närmar sig julen med stormsteg och hur var jularna då Majken var barn och växte upp? Vi ber henne dela med sig lite av alla sina minnen.
– Jag minns julen då jag var 5 eller 6 år gammal, då jag fick följa med morfar till julottan i Kils kyrka. Vi åkte häst och släde. Det var tidigt på morgonen för julottan började klockan sex. När vi kom till kyrkan ställde morfar in hästen i kyrkstallet.
Innan vi kunde åka till julottan var morfar ute i ladugården och gav djuren mat, de skulle ha lite extra när det var jul. Mamma var hemma för på den tiden var det viktigt att det lyste ljus i fönstren i husen när folk åkte förbi till julottan. Fenixlyktor tändes och på slädarna fanns lyktor som lyste upp i den mörka julnatten.
På den tiden var det mycket snö och kallt och det kom kyrkobesökare i långa rader från alla håll, både Ramshyttan, och Lockhyttan, med fler byar.
I kyrkan fanns ingen elektriciitet, utan det eldades i en kamin i kyrkan. Jag fick krypa in i morfars fårskinnspäls.
Efter julottan följde sedan en gudstjänst, vilket gjorde att det tog lång tid i kyrkan. Väl hemma igen hade mor gjort lutfiskpudding med ris i. Den åts med russinsås. Det var en tradition på juldagen.
Mina första barndomsår åkte vi släde till julottan, senare gick vi dit. Då träffades ungdomar från Prästtorp och Lockenkil och tog sällskap till kyrkan.
Hur förbereddes julen med slakt och brödbak?
–  En nyhet var att det lagom till jul fanns även bananer och apelsiner att köpa i butikerna. De gårdar som hade grisar slaktade dem. Vi slaktade alltid två grisar och mor gjorde korv och syltor med mera.
Hon bakade också bröd, bland annat hårt bröd, som bakades två gånger om året. När jag var i 6-7:års åldern fick jag gå till gummorna i byn med slaktsmaka.
Det var till dem som inte hade några egna djur och som inte hade det så gott ställt. Mor packade då en korg med två korvar, bröd, syltor paltbröd, en fläskbit och annan mat från slakten.
–Jag är så invaggad i att hjälpa gamla.
Brukade ni ha julgransplundringar?
– Ja det hade vi varje år och då bjöds barnen från granngårdarna in. Vi var ganska många barn i byn då.
Hur kunde året på gården se ut i mitten av 1930-talet?
– Det fanns inga mjölkmaskiner, utan man mjölkade för hand. Vi kärnade smör av mjölken, en gång i veckan, sedan hade vi höns och fick ägg. Vi odlade gula ärtor och när de var skördade, satt vi och rensade bort de maskätna ärtorna.
Var det lugnt i landet, eller stod kriget för dörren?
–År 1938 var det oroligt i världen och 39 bröt ju kriget ut. Då kom militärer från I3 ut och gick igenom hela huset för att ha sin förläggning där.
De höga herrarna, kaptenerna, flyttade in på nedervåningen och vi fick flytta upp en trappa, tlll morfar på övervåningen.
–Det var kallt som sjutton ute och militärernas mat lagades i kokvagnar som stod på ladugårdsbacken. Eftersom det var så kallt blev ladugården fylld med militärer som låg på foderbordet och sov på nätterna. Där var det varmt och skönt.
Det här var bara några av de minnen som Majken har av sina barndoms jular. Som vuxen har hon varit aktiv i föreningar, och fostrat två söner.
Från det att Brolyckans äldreboende i Örebro var nytt arbetade Majken där på terapin, fram till sin pensionering.
Under alla år har handarbetet varit viktigt för henne. Hon har vävt både i stora vävstolar och bildväv, hon broderar och stickar. Just nu är det babysockor som de barn som döps i Kils kyrka kommer att få som dopgåva.
Annons: