Kerstins hem kom i tv

Kerstin Karlsten-Roth upplät sin säng till två amerikaner ur Svt:s Allt för Sverige. Foto: Göran Lindhé
Textstorlek:

I söndags kunde hela svenska folket ”flytta in” i Kerstin Karlsten-Roths bergsmansgård i Pershyttan. Anledningen var att hon upplät sitt hem till de tio amerikanerna i tv-programmet Allt för Sverige.

Tv-programmet Allt för Sverige på Svt är nu inne på sin sjunde säsong och lockar allt fler tittare. Genom Anders Lundins programledarskap och det ökade intresset för släktforskning har programmet blivit succé.
Just släktforskning, dokusåpa och tävlingar har visat sig vara lyckade ingredienser för ett lockande tv-program. I söndags sändes det andra avsnittet och då var man i Örebro län. Både bilder från Aggerud i Karlskoga och Stripa gruva i Guldsmedshyttan visades.
Basen var Pershyttan och Nora. Från stationen där fick deltagarna även åka ånglok, och senare bli guidade i Lockgruvan i Pershyttan av Cecilia Lundkvist Sundin.
Alla tio amerikanerna fick inkvartera hos Kerstin-Karlsten Roth i hennes bergsmansgård från 1733.
– Jag har även ett litet torp på tomten som jag brukar hyra ut till cyklister. Det var först meningen att hälften av dem skulle bo där och de andra fem hos en granne, berättar Kerstin.
– Men sedan ville produktionsbolaget att alla skulle bo på ett ställe och då fick jag lov att ha resten av dem inne i bergsmansgården.
Kerstin är väldigt gästvänlig och hade inget emot att öppna upp sitt spännande hem. Och amerikanerna blev förstås mäkta imponerade. Att få sova i en äkta bergsmansgård med all historik är få förunnat, även bland svenskar.
Kerstin själv sov i ett gästrum och därmed fick sex amerikaner ha hela övervåningen för sig själva. Fyra stycken bebodde torpet. Men till måltiderna var alla samlade kring det stora bordet i Kerstins rymliga kök. Och amerikaner är ju kända för att vara något högljudda.
– När man hade alla tio runt bordet var det som att ha tio svenskar som druckit ett par snapsar.
Men allt var trivsamt och glatt. En uppsluppen stämning. Även om det i början av tredagarsvistelsen blev lite smågrymtande.
– Det här var början av resan och de var väl alla fortfarande lite jetlaggade. Någon av de yngre tjejerna hade tydligen ett stort kontrollbehov och gillade inte att inget veta om den närmsta framtiden.
– Men det är ju programmets idé att de hela tiden ska bli överraskade över alla nya händelser och då kameran fångar upp alla känslor och intryck.
Den här tjejen, som tydligen hade kommit i obalans, lyckades få med sig flera av de andra och det blev en något tryckt stämning. Detta nådde produktionsledningen som fick rycka ut och i allvarliga ordlag tala förstånd med dem.
– De hade fått skriva på ett kontrakt innan, där det stod tydligt om förutsättningarna och de är ju egentligen dokusåpadeltagare. Men samtidigt är de alla starka individualister som är vana vid att ha koll.
Allt ordnade upp sig efter den mindre utskällningen och stämningen blev åter på topp. Vilsenheten bland deltagarna berodde förstås mycket på alla nya intryck, avsaknad av mobiltelefon med mera.
– Eftersom det var så ljust då i slutet av maj så var det svårt för dem att veta vad klockan var. En av deltagarna, Ann Oswald, kom ner till mig klockan fem på morgonen och ville ha kaffe, säger Kerstin och skrattar till.
Ann är liksom Kerstin pensionär och de visade sig ha fler gemensamma nämnare.
– Vi hade båda blivit änkor efter att våra makar gått bort.
Deltagarna plockades ut genom en svensk-amerikansk släktforskarförening och Ann hade sökt till programmet för tredje gången.
– Jag är också glad att det var program nummer två som spelades in här hos mig, då fick jag ju tillfälle att bekanta mig med alla tio deltagare. Det var många olika intressanta personligheter.
– Den jag tror kommer gå längst är Victoria ”Tori” Milar. Hon verkar vara en riktig vinnarskalle.
Tori började med bergsklättring när hon var tio år och var en riktig naturbegåvning. Nu är siktet inställt på 2020, då bergsklättring blir en gren i de Olympiska spelen.
Av en tillfällighet blev det Ann och Tori som fick kampera i Kerstins fina himmelssäng, säkert med avund från övriga deltagare.
– Tori var väldigt pusselintresserad och vi var väl en fem – sex stycken som hjälptes åt kring ett större sådant.
Innan amerikanerna lämnade Pershyttan skrev de varsin hälsning på ett kort, något som är väldigt värdefullt för Kerstin. Bland annat skrev Victoria så här:
”Kerstin, thank you so much for having us! I had a blast enjoying your company and working on the puzzle. Your heart is huge and I´m so happy I met you. Victoria.”
Ann ville att Kerstin skulle komma över till USA någon gång och hälsa på, och kanske det kan bli så i framtiden, vem vet.