Nu lyser det i fönstren i Björnhammar igen

Textstorlek:

De flesta tror nog att Björnhammar, en liten by utanför Hjortkvarn, fortfarande är ett ödesamhälle. Sedan en tid överstiger dock invånarantalet 100 personer, fler än på flera decennier. De är flyktingar från framför allt Syrien och Afghanistan som flyttat in. Med hjälp från en förening som tillsammans med Studieförbundet Vuxenskolan driver ett pilotprojekt börjar nu folk finna sig till rätta i den lilla orten.

Annons:

– Det är faktiskt så att ett par familjer valt att stanna här, trots att man blivit erbjuden kommunplacering på annan ort. De uppskattar tryggheten, det är bra för barnen, lite trafik och nära till naturen, säger Jenny Kraftling, eldsjäl i Kulturföreningen Björnhammar, som nu drivs som ett pilotprojekt med Studieförbundet Vuxenskolan.

Björnhammar var en liten bruksort, med affär och en spikfabrik, sex kilometer utanför Hjortkvarn i Sydöstra Örebro län. Redan i slutet av 1980-talet började något hända. Trots att det fanns arbetsplatser både på spikfabriken och sågverket i Hjortkvarn började folk lämna byn. Sedan början av 2000-talet har nästan alla bostadshus stått tomma.

Nu är det liv och rörelse i byn igen. Sedan september i fjol har drygt 100 personer, varav 60 barn, successivt befolkat de gamla husen. Det är migrationsverket som hyr merparten av husen, även Hallsbergs kommun hyr några platser, för så kallade kommunplaceringar. Husen har successivt renoverats i takt med att folk kommit till byn. Barn leker på gatorna och det lyser i fönstren igen.

Men att på flykt hamna i en liten by en bra bit ut på landsbygden visade sig för många inte helt oproblematiskt.

– Många hade nästan inget mer än kläderna de bar. Man får en grunduppsättning av några lampor, tallrikar, bestick, ett köksbord med stolar, varsin säng och lite annat från migrationsverket, berättar Jenny.

Folk i Hjortkvarn insåg snart att det fanns jättestora behov och startade ett upprop om en insamling till de nyaanlända på Facebook.

– Jag har jobbat en del med insamling för välgörande ändamål och insåg att kaos hotade. Dåligt organiserade insamlingar kan ofta få helt fel effekt.

– På några timmar hade vi organiserat en mottagning av det som folk kom med i en kyrka i Hjortkvarn. Jag intervjuade sedan de som flyttat in i Björnhammar om vilka behov de hade. Sedan satte vi ihop färdiga paket med saker som vi delade ut under en speciell välkomstfest. Vi skaffade råvaror och lagade mat tillammans. Vi insåg att sådant var viktigt för att få folk att känna sig involverade, välkomna. Att bara åka dit och lämpa över insamlade saker trodde vi var en dålig idé.

Jenny menar att viljan att hjälpa till och skänka är stor bland boende i området.

Efter hand insåg Jenny och de andra som engagerade sig att det behövdes en fortsättning. Behoven bland flyktingarna i Björnhammar var stora.

– Migrationverket har inte kommit igång med några åtgärder. De här människorna behöver hjälp med allt. Skriva brev till myndigheter, fylla i blanketter, hitta information på webbplatser. Många driver ju asylärenden. De hade heller inte fått hjälp med att skriva in barnen på förskolan, skolan och liknande. Transporter var ett annat problem. Det går inga bussar till Björnhammar, ingen har bil.

Efter hand bildades Kulturföreningen Björnhammaren för att organisera arbetet. Föreningen fick låna en lokal i den gamla spikfabriken.

– Sedan oktober har vi folk från föreningen här ett par dagar i veckan. Vi hjälper till med de mest basala sakerna. I projektet ingår också att en svensklärare kommer hit, tre gånger i veckan.

I den relativt förfallna lokal man lånat i den gamla fabriken arbetar bland annat Zahra från Afghanistan med att packa insamlade kläder i kartonger. Hennes dotter, Bahar, springer omkring och leker. När vi sätter oss för en pratstund får Bahar hjälpa till med översättningen.

– Jag kan en del svenska, men dåligt än, säger Zahra.

Hon berättar att hon och Bahar flydde från ett oroligt hemland redan 2013. Resan tog två månader, med tåg och buss. Hon vill stanna med sin familj i Sverige.

– Jag har bott på förläggningar i Laxå och Askersund. Jag gillade Askersund. Jag vill bo där. Jag skulle gärna vilja jobba med att köra bil, kanske lastbil, eller buss. Jag gillar att köra, säger hon.

– Våra kontakter med Björnhammar började i vintras. Vi hörde att det bodde en massa flyktingar där och åkte ut och kikade. Vi kom då i kontakt med det företag som äger fastigheterna och som också planerar att dra igång en större importverksamhet för skruv och spik i de gamla fabrikslokalerna, berättar Björn Brunnberg på Studieförbundet Vuxenskolan.

Företaget kommer att behövs personal till sin nya verksamhet.

– Vi insåg att här kan vi hjälpa till. Kan vi komma in med studiecirklar, svenskakurser och liknande så att de här människorna kan komma in i samhället, få bostad och dessutom börja arbeta på orten, i ett nytt företag, har vi vi vunnit en del. Sedan finns det givetvis en hel del praktiska hinder, men sådant går att övervinna, menar Björn.

– Vi ser det här som praktisk landsbygdsutveckling och integration i samma projekt. Kan vi få de här människorna att känna sig välkomna, få dem att komma igång och jobba i ett lokalt företag och lära sig Svenska och annat nödvändigt har vi vunnit en hel del, inte minst en stor vinst för samhället, menar Björn.

Sedan fick Vuxenskolan höra om Jenny och de andra ideella krafterna från Hjortkvarn som redan engagerat sig och jobbade med insamlingen.

– Vi tog kontakt och var med när Björnhammars Kulturförening bildades. Det hela mynnade ut i att ett projekt drog igång. Vi insåg snart att en bättre lokal än den relativt förfallna industrilokal man lånat skulle behövas. Vi har nu fått disponera en tvåvåningsvilla inne i Björnhammar, som vi, med de boendes hjälp, håller på att reparera som en ny lokal för kulturföreningens verksamhet. Vi sökte och fick så kallade TIA-medel från läsnststyrelsen. Det har möjliggjort ett utökat arbete.

Förutom svenskautbildningen tre gånger i veckan hålls nu flera kurser som sa underlätta livet i Sverige.

– Bland annat har vi ett samarbete med Haddebo Syförening. De kommer hit och håller kurser hantverk, men också i odling. Många, särskilt kvinnorna, är duktiga på att odla och vana vid det. De behöver dock hjälp med att lära sig om vilka växter som passar här och hur man skaffar fröer och liknande.

Redan den här sommaren har man kommit igång med rejäla trädgårdsodlingar i några av de gamla igenväxta gamla trädgårdarna.

Jenny menar att de boende är väldigt tacksamma över att de fått komma till Sverige och Björnhammar.

– Många har förfärliga upplevelser i bagaget Många har förlorat anhöriga, både i sina hemländer och under flykten. Det här är ju de människor vi ser på TV, som försöker ta sig över medelhavet i bräckliga båtar. De glada över att för första gången på flera är kunna bygga ett hem, ha en dörr att stänga om sig.

Det finns dock en hel del problem.

– Ta det här med förskola och skola. Barnen har ju rätt att gå i både förskola och skola. Skolan finns i Pålsboda. Förskola finns i Hjortkvarn. Där är det dock redan fullt. Därför är flera barn hänvisade till Pålsboda.

Kommunen är skyldig att erbjuda alla barn förskola.

– Men man har däremot ingen skyldighet att se till att barnen kommer dit. Det är föräldrarnas ansvar. Något som inte är helt lätt för de som bor här. Ingen har bil. Buss finns inte. Det är drygt ett par mil till Pålsboda.

Nu har man ändå försökt att lösa det hela genom att låna bil och ordna transporter.

– Problemet är kostnaden. Alla föräldrar här har inte råd med de 300 i månaden samåkningen kostar per barn. Då blir barnen kvar här. Det är inte bra. Alla barn borde komma ut och träffa andra barn så snabbt det går. De påskyndar integrationen. Det blir en klassfråga. De vars föräldrar har pengar får gå i förskola.

En del har löst det genom att gå eller cykla. Men till Pålsboda blir det lite långt.

Finns det något behov av frivilliga insatser, insamlade saker just nu?

– Ja, alla saker som behövs i ett hem, husgeråd, soffor, lampor, porslin och så vidare. Sedan behövs det vinterskor och skolryggsäckar för barnen som nu ska börja i skolan i Pålsboda. Men viktigast är kanske folk som vill hjälpa till. Kanske komma hit och ha fritidsgård en gång i veckan, eller bara prata med folk.

Annons: