En bruksort utan industrispår

Sikfors herrgårdHerrgården är det som de flesta förknippar med Sikfors. Foto: Bo Pettersson
Textstorlek:

En halvmil utanför Hälle­fors – vid vägen mot Koppar­berg, mellan sjöarna ­Norrälgen och Sörälgen – ligger den lilla bruksbyn Sikfors.

Så sent som i början av 1950-talet var Sikfors en riktig industriort med en träkolshytta som sysselsatte ett 60-tal personer. Men det var då det. I dag är Sikfors en stillsam plats där brukslivet har avstannat. Den gamla hyttan är riven, affärerna är stängda och Folkets hus har försvunnit.

Ändå bor där ett 80-tal personer som var och en på sitt sätt håller liv i byn. Sikfors herrgård är en välkänd restaurang och konferensgård sedan flera decennier tillbaka, Sörälgens camping håller öppet året runt, den tidigare byskolan är ett kulturhus med tonvikt på musik, ett före detta garage är samlingslokal för Sikfors byalag och i ett av bostadshusen i byn förekommer både tavelmåleri och filmredigering. Ett ridhus hör också till Sikfors faciliteter.

Men som alltid när det gäller riktiga bergslagsorter går det inte att helt lossa på de historiska banden. En hyttplats är en hyttplats evinnerligen, även om alla synliga spår är borta. Och fastän det till nästa år blir 60 år sedan hyttan i Sikfors blåstes ned för sista gången var den de facto en av de träkolshyttor som hängde med längst i det här landet.

Sikfors Bruk AB var under sina sista decennier ett dotterbolag till det stora järnverket i Hällefors. Sikforshyttans uppgift var att förse Hälleforsbrukets martinugnar med tackjärn. En del hammarsmide förekom också vid Sikfors, men det avbröts redan i början av 1900-talet.

Malmen kom från flera håll, men framför allt från det när­belägna Sirsjöberg, vars gruva hade mycket högkvalitativa malmkroppar att ösa ur.

Sin sista stora blomstringstid upplevde hyttan i Sikfors under krigsåren på 1940-talet. Då var suget efter järn stort och produktionen gick för högvarv, inte bara i själva hyttan, utan också i skogarna och vid kolmilorna.
Vid den tiden tillverkades det även metanol vid bruket. Det var en naturlig biprodukt i och med den stora användningen av träkol. Metanolen användes under ransoneringstiden bland annat som tillsats för att dryga ut bensinen, och den blandning man fick då kallades bentyl.

I och med krigets slut var det ironiskt nog slut på de feta åren för bruket i Sikfors. Med freden följde stora moderniseringar i hela industrivärlden och att framställa tackjärn med så dyr energi som träkol var inte att tänka på längre. Sirsjöbergsmalmen steg också i pris i takt med att fyndigheterna sinade. Ödet var därmed beseglat och i början av 1960-talet revs hela hyttanläggningen.

Bergsbruksdriften i Sikfors pågick i över 300 år. År 1631 fick fem nybyggare i trakten tillstånd att uppföra en hytta vid Sikforsälven och till kolskog uppläts den omgivande kronomarken. Några år senare anlades en en hammare.

Efter några decennier av ­kooperativt ägande köpte bergmästaren Otto Lybecker hela hammaren och en stor del av hyttan. Lybecker överlät sedan egendomen till kamreren Hinric Jakob Hildebrand. Medlemmar av Hildebrands släkt ägde och drev Sikfors fram till början av 1800-talet, då först ätten Bonde genom arv och därefter kammarherren Wilhelm Virgin genom vidareförsäljning blev ägare. 1828 togs Sikfors över av löjtnanten och sedermera kaptenen Axel Uggla, som efterhand utökade egendomen genom köp av kringliggande hemman. Uggla kom dessutom, som förste ägare, att bosätta sig i Sikfors. Den nuvarande herrgården, som alltså i dag är konferensgård, lät Uggla bygga åt sig som bostad 1848. Efter Axel Ugglas död ägdes bruket av ett sterbhus med sonen Reinhold Uggla som disponent. I samband med dennes frånfälle 1895 övertogs verksamheten av Hellefors Bruk.