Dialog räddar världen

Ärkebiskopen, Antje Jackelén, besökte Örebro för andra gången sedan hon tillträdde 2014 Foto: Henrik Östensson
Textstorlek:

I fredags besökte Sveriges första kvinnliga ärkebiskop Örebro.– Vi måste söka samtal, även där det är riktigt svårt. Vi måste hålla ihop samhället, världen, där allt fler med rätta känner stor oro just, nu, sa bland annat ärkebiskopen.

Antje Jackelén blev historisk när hon 2014 mottogs som Svenska kyrkans ärkebiskop, som första kvinna någonsin.

Går du omkring och känner att du är historisk?

– Haha, nej det kan man väl inte säga. Men det är klart att det känns bra att verka i en kyrka, där det är möjligt för både män och kvinnor att verka, och bli ärkebiskop. Det finns sedan länge en enighet om det, även om jag fortfarande möter reaktioner, ibland hat, på ett sätt som inte män behöver utstå, så vi har nog en bit kvar.

Däremot menar hon att hon möter respekt från andra andliga ledare när man möts ute i världen, även om kvinnor där är mer ovanliga.

– Man respekterar att samfund fungerar olika i olika länder. Men det finns faktiskt fler kvinnliga andliga ledare ute i världen.

Antje Jackelén har ett starkt engagemang i samhället och det var delvis därför hon besökte Örebro för andra gången.

– Dagen har handlat om ungas och vuxnas lärande, och möten mellan människor och religioner. Att lära sig, att skaffa sig ett språk, förståelse, är förutsättningen för möten, förståelse och band mellan människor, det som håller ihop samhället. De unga är nyckeln.

– Som människor, och kyrka, måste vi sträva efter möten, samtal, även när det är svårt. Det är det som gör oss till ett fungerande samhälle säger hon.

– Det finns en skepsis, en misstänksamhet mot religion i Sverige. Den är obefogad. Om inte vi ger våra unga redskap att tackla livets stora frågor, det existentiella, sviker vi dem. Jag ser med oro på tilltagande psykisk ohälsa. Inte minst bland unga kvinnor. De får bära mycket ensamma inom sig.

Ärkebiskopen berömmer kyrkans arbete i Örebro. Bland annat kyrkvandringarna för de yngre och OP-akademin, som ordnar föreläsningar i kyrkan.

Hon menar att möten, dialog, med andra religioner blivit allt viktigare för kyrkan i Örebro i takt med att samhället förändrats.

– Är det någon som måste bemöda sig om att söka sådana möten är det kyrkan.

– Jag möter dagligen den oro som tilltar i samhället. Det finns en rädsla. Jag brukar tala om fem farliga P:n som just nu tar för mycket plats i världen. Som vi alla måste motverka.

Det första P:t står för polarisering. Vi går mot allt mer polarisering. Mer vi och dom, allt svårare att komma överens. Mer ojämlikhet, mer delning, mer gränser.

Det andra P:t står för populism.

– Populismen är en farsot som just nu fått fäste och sprider sig över världen.

Protektionism är det tredje P:t.

– Tydligast ser vi väl det i Storbritannien, med Brexit och i USA, med allt Trump står för. America first fungerar inte. Inget samhälle mår bra av protektionsim, inte världen heller. Den är inget svar på klimatfrågan, eller migration. Vi måste hjälpas åt, samtala, över gränser för att möta utmaningarna. Kan vi göra det kommer vi klara även de svåraste utmaningar, som klimatförändringarna.

Det fjärde P:et står enligt Antje Jackelén för: Post sanning, efter sanningen.

– Vi lever i en tid när sanningen delvis verkar spelat ut sin roll. Saker som går att bevisa ifrågasätts. Lögner blir sanningar, myter, som blir till politik. Det är ett sluttande plan. Även om sociala medier är en förklaring så tror jag det handlar mest om hur människor använder dem.

Patriarkatet utgör ärkebiskopens femte farliga P.

– Metoo och det som hänt i Svenska akademien visar att det i hög grad fortfarande är ett problem.

Antje Jackelén prästvigdes 1980.

– Jag har haft förmånen att få verka som präst både i städer, i förorter och i en ren landsbygdsförsamling. Det fungerar olika, men ändå lika. På landsbygden har ofta kyrkan, församlingen, en stark ställning, men man har också andra utmaningar. Bara för att man känner för sin kyrka är det inte säkert att man går dit. Församlingarnas kyrkor, och andra byggnader, är en fantastisk tillgång. Men är det ju inte rimligt att församlingarna lägger allt större energi och resurser på att bevara, administrera byggnader, när de är underutnyttjade.

Kyrkan genomför just nu en stor kartläggning, en registrering av fastighetsbeståndet. Församlingar äger många sorters byggnader, inte bara kyrkor.

– Kanske ska vi börja i den änden. Ofta finns inte bara ett församlingshem, utan flera. På många håll flyttar man allt mer verksamhet, barngrupper, kyrkkaffe och annat in i kyrkorummet. Många församlingshem tillkom från 1950 och framåt. Då byggde man dem för att man ofta kände att den mentala tröskeln in i kyrkan var för hög, för högtidlig. Nu känner många precis tvärt om.

Församlingshemmet är för en mindre krets, de invigda.

Givetvis finns också kyrkor på vissa håll, som inte används Det ska bli möjligt att församlingen slipper ansvar för dem. De kan tas över av kyrkan på riksplan och bevaras. Det är inte rimligt att man på lokalt plan ska finansiera och bevara kulturarv kyrkor som på lång sikt inte nyttjas.

Hur firar då en andlig ledare jul?

– Som ärkebiskop har jag faktiskt lite mindre åtaganden under julen. När jag var biskop hade jag två gudstjänster på julafton. Nu håller jag julbön i Uppsala domkyrka på julafton . Sedan ska jag och min man fira jul med barn och barnbarn.