På fötterna

Textstorlek:
Annons:

Jag gillar hela strumpor. Inga fler hål i strumporna än det man stoppar ner foten i. Jag gillar inte trasiga strumpor då slänger jag dom direkt. Båda strumporna i paret, det jag heller inte gillar är dessa omaka strumpor som dyker upp i lådor och tvättstugor. Därför slänger jag båda strumporna i paret. Det är många som inte bryr sig när en tå sticker ur ett hål eller hela hälen visar sig i sin sprickiga och torra prakt. Vet inte varför jag känner så mot strumpor med hål. Känns inte rätt med hål och obehagligt är det också. Känns som jag inte sköter mig ordentligt, känns som om jag är slarvig och förr fanns ett uttryck som hette att något var ”ett fattigdomsbevis” kanske är det så jag känner. Vill inte bära trasiga jeans heller, det får andra göra, men inte jag.

Redan tidigt började min kamp eller avoghet mot strumpor med hål. I strumplästen på sjuttiotalets nålfilmattor var aldrig en strumpa hel. Visserligen hade jag inte lika fina och moderna sockor som mina klasskamrater som hade de senaste och modernaste frottésockorna som de kunde elda lite på när de hade strumpan på foten. Men jag hade i alla fall tubsockor, de senaste häftiga sockorna, dessutom vita som kom från de amerikanska basketligorna och räckte upp till knävecket. Då var man tuff och stolt bland högstadiekompisarna. Men även tubsockorna fick hål till slut och för att inte tala om resårkanten som snart var uttänjd och tubsockan oigenkännlig. Då var det slut på det roliga.

Det fanns en strumpetikett bland män som sedan länge är nonchalerad. En välklädd man fick inte visa hud mellan strumpkant och byxkant. En etikett som ingen längre lever efter, synd kan jag tycka. Något annat som välklädda män inte längre använder sig av är strumphållare. Kvinnor kanske, men inte män. Gissar att strumpor förr i tiden inte satt uppe så bra när resår i strumpor inte var uppfunnet. Min egen pappa använde strumphållare när han skulle vara fin, för korviga strumpor ville varken män eller kvinnor synas med.

Som fotbollsspelare på det glada sjuttiotalet fanns det utmaningar att få strumporna att sitta uppe under knät speciellt som man ibland använde benskydd. Lösningen var konserveringsringar som jag lånade från mammas konservburkar. Röda eller gröna konservringar i gummi som satt strax under knät men även det fick ett slut, då någon kom på att man kunde använda eltejp även på fotbollsben.

Modet har gått vidare från sjuttiotalets frottésockor och tubsockor till dagens strumpor som knappt når över hälen som alla bär sommar som vinter. En märkligt obekväm företeelse som vunnit de flestas gillande, men inte mitt.

Min stora fasa är att jag skulle komma till jobbet med olika färger, mönster eller med hål på strumporna. Ett tydligt bevis på morgontrötthet och mörka morgnar, inget jag gillar. Men nu skall man bära olika sockor på fötterna den 21 mars. Då firas Internationella Down Syndromdagen och då kanske man skulle våga lite eller..

 

Annons: