Vilka är det som styr egentligen?

Textstorlek:

Våra politiker är valda för att styra och fatta beslut i kommunen. Tjänstemännen verkställer och genomför besluten. De här orden läste jag på Sunne kommuns hemsida, när jag bodde där under O-ringenveckan. Det här låter väl inte så märkligt, utan snarare självklart, men den senaste tidens stora politiska kris för regeringen visar att det är visdomsord, som borde börja återinläras.

Den svenska modellen har utvecklats så att politikerna har glidit bort från rollen att styra och besluta. Det har, som främsta orsak att tjänstemännen växt i antal på ett sätt, som man för ett antal år sedan knappt kunde drömma om. Innan kommunsammanslagningarna fanns ett otal små kommuner, där de politiska besluten fattades vid köksborden, som det hette. I de nya storkommunerna växte tjänstemannakårerna i storlek. Det berodde mycket på nya regler och lagar, som skulle följas av politiker och tjänstemän i den offentliga verksam-
heten. Det krävdes detaljkunskaper, som politiker av alla grader inte kunde vara så insatta i.

Den växande tjänstemannakåren krävde också mer inflytande. De hade starka fackliga organisationer bakom sig och var oberoende av hur de politiska valen förändrade politiska majoriteter. I kommuner byts inga tjänstemän ut. På regeringsnivå är det lite annorlunda.

Det är också så att vi har flera hundra myndigheter, som har mycket stor beslutanderätt.

Så är det inte i många andra länder. Där har man ministerstyre, vilket betyder att regeringsbeslut i mindre frågor tas av enskilda ministrar. Ministerstyre är det fulaste som finns i svensk politik. Hur det har blivit så, vet jag inte, men det betyder att vi fått mycket myndighets- och tjänstemannastyre. Myndighetsutövning och beslut, som gäller tillämpning av lagar, som gäller både enskilda och kommuner, är undandragna politikernas insyn. Det är så den svenska modellen fungerar. Regeringen skall inte lägga sig i, utan hålla sig borta och undvika allt, som skulle kunna kallas ministerstyre. Den skall bara tillsätta generaldirektör, fastställa budget och ge skriftliga instruktioner. Sedan får det bli som det blir.

Det kan vara bra för regeringen, att ansvaret ligger en bit bort på en myndighet. Då kan man sparka en chef, som Maria Ågren i Transportstyrelsen, och undgå att stå för sitt ansvar. Nu gick det inte så bra. Det hela avslutades inte med Ågrens avsked utan det fortsatte och två ministrar fick gå. Statsministern insåg att det var nödvändigt. Frågan varför detta kunde hända är viktig inför framtiden. Det visar sig nu, att  departementstjänstemän har larmat om risken att lämna ut material och uppgifter till andra länders organisationer utan att ha klart, vad det skulle innebära för risker. Ågren blev direkt avrådd, men beslöt ändå att gå vidare.

Hur ska regeringen nu gå vidare och se till att något liknande inte händer fler gånger? Det har bland annat förts fram krav på att politiker måste komma närmare verksamheterna. Vi måste ha politiker, som har kontroll och som därför har ansvar för det som händer. Även kommunikationen mellan statsråden och med statsministern måste bli helt annorlunda. Nu har den uppenbarligen inte fungerat alls.

Gerhard Ohlsson