Boxningen ger Parkinson en match

Textstorlek:

I ena ringhörnan: 16 medelålders män och kvinnor från Örebro. I andra hörnan: sjukdomen Parkinsons. De boxas för att bättre kunna hantera sjukdomen.

Vanligt i USA, men nästan unikt i Sverige. Än så länge. Det är bara i Stockholm och Örebro som det tränas boxning – i kamp mot den neurologiska sjukdomen Parkinsons.

 

Hit kommer en gång i veckan en gäng herrar och damer för att träna stenhårt. Motståndaren, Parkinson, är tuff. Men med svett och möda kan man gå i klinch mot sjukdomen, och lättare kunna hantera den.

Bakom alltihopa står boxningslegendaren Kamran Kabinejad, 41. Han är iraniern som kom till Örebro, lärde sig boxas, blev proffs i USA (Miami), och kom tillbaka till Örebro.

Nu är han fritidsledare på Tegelbruket och tränare i boxningsklubben. Han berättar varför det är bra att boxas när man har Parkinsons.

–  Det finns studier från USA, där man hållit på med det här i tiotalet år, att boxning är väldigt bra för de som har den här neurologiska sjukdomen. Du tränar muskler, balans, koordination, styrka… Du får mycket uträttat på en timma. Det är klassisk boxning där du sänder signaler till hela kroppen, inte bara armarna. Många muskelgrupper är i arbete.

–  Men de slår inte på varandras kroppar.

Han kontaktades av Örebro läns Parkinsonförening, och tillsammans kom de överens om att driva det här som ett projekt, som ska utvärderas.

– En del är rädda för boxning, men jag säger: var inte rädda. Det är ofarligt att träna sin kropps muskler på rätt nivå, och här går man ju inte in för att slå slag mot kroppen.

Örebro alltså i front här, och Kamran är stolt över uppdraget från styrelsen i Örebro boxningsklubb att så att säga slå ett slag för sporten. Om de som fightas mot Parkinsons, säger han:

– Otroligt laddade. Jag ser det på glöden i deras ansikten. De är verkligen motiverade. De fightas för livet. Och det känns extra roligt för mig som tränare att möta det här gänget.

Och så här säger Kalle Hesselbom, om att boxas för livet.

– Det är tuffa tag, men roligt. Jag säger som Tage Danielsson, när svetten rinner på mig och jag är helt utpumpad efter träningen: ”Ibland är man utan tvivel inte klok”.

– Men när jag använder min arm i boxningen, så fungerar den. Den darrar inte, som annars. Så visst märker jag effekt.

Och boxningstränaren sparar inte på krutet. Det är löprundor varv efter varv runt ringen, flera minuter med hopprep, slagträning utan handskar, slagträning med handskar…

– En fantastisk grupp. Vi är så glada att kunna göra det här ihop. Bara positivt.