”En bortkastad röst om jag får säga det”

Textstorlek:

Det sägs att Fi, Feministiskt Initiativ, är på gång och kommer att ta sig in i riksdagen nästa val som det ser ut som idag. Det verkar som en bortkastad röst om man frågar mig. För det första  är Gudrun Schyman ordförande. Hon är en skarp politiker och i det närmaste omöjlig att klå i en debatt. Men man måste åtminstone försöka leva som man lär om man ska få min röst. En partiledare som brände upp hundratusen spänn (någon annans pengar), åkte taxi för femtitusen trots årskort på tåget (någon annans pengar), skickade sin handväska i taxi 33 mil (någon annans pengar), satt som politisk vilde i riksdagen flera år (någon annans mandat) samt krävde avdrag för flygresor som riksdagen redan hade betalat får inte min röst. Alldeles nyligen tyckte Schyman att de svenskar som är missnöjda med pensionssystemet skulle skicka tillbaka sitt brandgula kuvert och säga att de skulle göra om och göra rätt. Men vem är det som har bestämt pensionssystemet? Inte är det Pensionsmyndigheten. Det är ett demokratiskt fattat politiskt beslut. Här verkar demokratin inte spela så stor roll. Men när det gäller försvaret säger dom att man inte kan säkerställa demokrati med krig. Därför vill man nedrusta försvaret och avmilitarisera Gotland. Men hur var det under andra världskriget, säkerställdes inte demokratin i och med att man ingrep mot Hitler?

Nu har dom nyss haft kongress och valt ytterligare en partiledare som genast gjorde väsen av sig. Enligt henne ska inte utlandsfödda som begår grova brott utvisas. Svenska personer utvisas ju inte, resonerar hon. Man kan sedan följa upp med att kolla på deras övriga politik. Det kryllar av kostsamma reformer i programmet. Till exempel:

Lagstadgad rätt till heltid. Gratis barnomsorg. Rätt till heltid. En fond som finansierar löneökningar inom kvinnodominerade yrken. Sex timmars arbetsdag. Höjd garantipension. Ett helt nytt pensionssystem. Gratis kollektivtrafik.

Dessa reformer (och det är långt ifrån alla) uppskattas till att kosta en halv biljon kronor. Detta har inte Fi räknat ut själva, de vägrar ge svar på vad kostnaden är och var pengarna ska tas, bortsett från ordet ”skattehöjningar”.

Stockholm har en hel del förorter som har stora problem med brott. När polisen ville öka närvaron där förklarade Fi att ”trygghet skapas inte med batong uppifrån, utan med social sammanhållning”. Det är tydligt att det inte är där deras medlemmar bor. En vän till mig i Karlskoga, Soheila Fors, kom till Sverige som flykting från Iran och ägnar sitt liv åt att hjälpa kvinnor som drabbas av hedersvåld. Hon beskriver hur den snedvridna uppfattningen om kvinnor följer med invandrare till Sverige, hur kvinnor tvingas bära slöja, utsätts för hedersvåld och könsstympning, blir inlåsta och bortgifta och misshandlade när de vill leva efter Sveriges lagar. Hon skriver:

”Det finns något som jag ofta noterat: Två grupper tackar mig inte för föreläsningarna. De två grupper som istället blir aggressiva är islamister och feminister. Islamisterna förstår jag eftersom frihet är deras främsta fiende men feministerna? Det måste finnas någon vettig förklaring till att svenska feminister bortser från det strukturella patriarkala förtrycket i förorterna och upplever oss förortsfeminister som fiender. Gäller inte friheten och jämlikheten alla?”

Här skulle Fi kunna göra verklig skillnad. Här finns det kvinnor som verkligen behöver synliggöras. Men istället lägger Fi sitt krut på att slå in redan öppna dörrar. Nej tack. Man kan kalla sig för feminist i alla fall om man vill. Det är inte orden som betyder mest utan handling.

Titti Hansson