Jurister inga övermänniskor

Textstorlek:
Annons:

Med jämna mellanrum uppstår debatt om det förhållandet att det främst i tingsrätterna är vanliga människor, så kallade lekmän, som tillsammans med domaren utövar domsrätten. De är nämndemän och de är likställda med den juridiskt utbildade domaren. I tingsrätterna är det tre nämndemän och är de enhälliga gäller deras uppfattning. Domaren blir alltså överröstad. Det förekommer inte ofta. Domaren leder rättegången och ger i sin genomgång sin syn på fallen och vad domen skall bli.

Det är givet att domarens uppfattning väger mycket tungt. Han eller hon är den ende som har domarämbetet som yrke. Nämndemännen är tillsatta för att företräda allmänheten och ge insyn i rättsutövandet. Det riktas från juristhåll kritik mot nämndemannasystemet. Det gör man utifrån flera olika synpunkter. Nämndemännen anses inte vara representativa för befolkningen. Det är en ganska ihålig argumentation. Vilka människor kan anses vara representativa för alla i vårt land?

En ihärdig kritik riktas också mot att nämndemännen utses av de politiska partierna i kommunfullmäktige. Något hållbart annat sätt att utse dem har aldrig presenterats. Man har talat om att allmänheten skulle få lämna förslag, men vem skall bestämma. Man måste väl också anta att de politiska partierna har ansvar för att utse hedervärda och omdömesgilla personer till nämndemän. Det är mycket sällan som kritik riktas mot enskilda nämndemän. På senare tid har det gällt nämndemän utsedda av Sverigedemokraterna. De har då valt att lämna sina uppdrag. Det är inte så att nämndemännen skall vara lagkunniga. Därför är det ingen mening i att anklaga dem för att de är okunniga. De skall inte företräda den juridiska kunskapen utan en allmän rättsuppfattning.

Jurister är ju också människor som ibland kan tillåta sig att tycka lite mer privat än strikt juridiskt efter lagen. Nyligen kunde jag läsa en liten notis om ett mycket märkligt fall. Det gällde köp av en bostadsrätt. En anhörig till säljaren lämnade låtsasbud och drev på det viset upp försäljningspriset. Det hela upptäcktes och det blev rättegång. I tingsrätten fälldes säljaren och dömdes till skadestånd. Domen överklagades till hovrätten och se hovrätten med de tre juristdomarna ansåg inte att köparen lidit skada, som han inte kunde bära och säljaren friades. Så slarvigt amatörmässigt agerade alltså de utbildade juristerna.

Nu ingrep riksåklagaren och fallet prövades i Högsta Domstolen. Där blev det fällande dom och säljaren dömdes till 200 000 kronor i skadestånd. Juristdomarna i hovrätten fick alltså underkänt. De saknade skulle man kunna säga allmän rättskänsla.

Två saker kan man säga om fallet. Enligt hovrätten går det alldeles utmärkt att driva upp ett försäljningspris genom att låtsasspekulanter driver upp bud. För det andra menade hovrätten att köparen kunde bära att genom fusket få betala ett högre pris. Hovrätten tog sig alltså friheten att just denna köpare hade råd att betala överpris. Vilken otrolig princip.

Har du råd att betala får du stå ditt kast, då gäller inte lag och rättvisa. Slutsats. Vanligt sunt lekmannaförnuft behövs.

Gerhard Olsson

Annons: