”Bussen har ett högt symbolvärde”

För tio år sedan gick ansvaret för kollektivtrafiken över från kommunerna till regionerna. I och med detta påbörjades också en gradvis förändring och avsmalning i föreställningen om vilka värden kollektivtrafiken ska stå för. Medan kommunerna ser mer till bredare samhällsintressen och exploatering har regionerna hårddraget bara två stora mål med kollektivtrafiken – att fler ska resa tillsammans för att minska koldioxidutsläppen från persontransporter och att resorna ska finansieras till större del av biljettintäkter och kräva mindre skattemedel.

– Det gör att det blir svårt för regionerna att hålla landsbygden med kollektivtrafik. Kalkylerna för det går helt enkelt inte ihop, säger Ida Andersson, som leder ett forskningsprojekt på Örebro universitet. Under fyra år ska de ta reda på vad som hänt efter denna överflyttning – och om förändringen är hållbar. Forskarna ska bland annat ta reda på hur många som valt buss i stället för bil, en utveckling som är önskvärd för att uppfylla målen om en fossilfri transportsektor till år 2030 enligt Agenda 2030.

Svårt att samordna

– Nu ansvarar kommunerna för skolskjutsar och färdtjänst medan regionerna styr över kollektivtrafiken. Den tidigare möjligheten till samordning som kommunerna hade har försvunnit till stor del och det skapar stor frustration både för kommunerna själva men också för medborgarna som kan ha svårt att förstå varför de inte kan få åka med skolbussen som ändå passerar deras hållplats, säger Ida Andersson.

Hon menar att det också finns ett stort kunskapsglapp hos medborgarna om vem som har ansvaret och att kommunerna ofta får bära hundhuvudet för något som egentligen är regionernas ansvar.

– Vi vet att det finns en stark emotionell koppling just till kollektivtrafiken. Bussen ska gå genom ens by även om man själv inte åker med den. Men med kommersiell grund är det lika svårt att ha en buss köra till en ort där det finns ett litet kundunderlag som det är att driva en matbutik på en liten ort om kunderna väljer att åka till stormarknaden istället. Alla vill att den ska finnas där, men väldigt få handlar i den, säger Ida Andersson.

Kommunen får ta smällen

– Däremot har varken kommunen eller någon annan myndighet ansvar för att fullt friska människor som väljer att bo i glesbygd ska kunna förflytta sig kollektivt. Det finns ett symbolvärde i att bussar på landet uppfattas som en viktig samhällstjänst för en levande landsbygd men något faktiskt uppdrag finns inte för någon myndighet, säger Ida Andersson.

I många fall får kommunen ta smällen när kollektivtrafiken läggs ner på en ort. Det handlar bland annat om en ökad kostnad för att fler gymnasieelever kan behöva inackorderas eftersom de inte längre kan ta sig till skolan utan buss och att fler äldre kan behöva färdtjänst för att kunna ta sig till vårdcentral, apotek eller uträtta andra viktiga ärenden.

– En fundering som vi har är om det ökande antalet A-traktorer och mopedbilar på landet kan vara en konsekvens av färre bussförbindelser. Vi ska också undersöka social hållbarhet, som kan handla om hur kollektivtrafiken fungerar i relationen mellan stad och land, säger Ida Andersson.

Hon förstår att många känner ilska och frustration över nedläggningarna och menar att det faktum att BRT-lanseringen och nedläggningsbeskedet sammanföll gör det extra laddat.

– Det var dålig timing. Det kan lätt uppfattas som att man lägger ner bussarna på landsbygden för att lägga pengarna på snabb-bussarna istället, säger Ida Andersson.