Internationell cykling

   När jag tänker efter visar det sig att kåsören cyklat på tre kontinenter inklusive den egna europeiska landmassan som är hemmaplan.

I Örebro som har en platt geografi finns utmärkta cykelbanor i det jämförelsevis bergfria landskapet. Där krävs det en del detektivarbete på två hjul för att hitta uppförsbackar och motlut om man vill köra mountainbike som träningsform.

I jobbpendlandet på cykel gäller det att undvika backar och motigheter för att inte komma alldeles ofräsch till jobbet eller hem till frun efter en lång dag av arbete. Men det är inget mot för i Holland och Belgien där finns ändlösa raksträckor som passar perfekt för cykelpendling – inte en enda backe så långt ögat når. I alla fall i Groningen där kåsören trampat flertalet mil på fina cykelbanor med speciellt målade cykelbanor, allt för att man inte ska förirra sig ut på gångbanor eller i den motoriserade trafikens körstråk. Brilliant idé i ett land som saknar snö, salt och plogbilar.

Grannlandet Belgien vill inte vara sämre och i Gent finns dessutom de största cykelparkeringar som skådats av kåsören. Cyklar som står, cyklar som hänger, parkerade i cirklar, parkerade under tak, bakom stängsel, trygga och torra, redo att användas av miljömedvetna mellaneuropéer.

   I USA ses cyklister som något av en udda företeelse i bilens förlovade land. Långa avstånd och en vardag helt anpassad till bilen med drive-in restauranger, affärer och banker. Men jag och sällskapet skulle bara ned till stranden för ett dopp i havet som låg väldigt nära. Det blev till att hyra ett antal märkliga cyklar utan växel men fjädring och sedan hålla sig på vägkanten i trafiken då cykelbanor inte stod att finna i Floridas sommarklimat. Det var hjälm på som gällde när dollargrinen svedde bakdäcken på de gungande, färgglada cyklarna som inte var helt trafiksäkra.

   Märkliga indiska cyklar stod till mitt förfogande när jag cyklade i Afrika, precis i utkanten av Kisumo, Kenya, vid Victoriasjöns strand. En stad som senare skulle bli känd som Barack Obamas afrikanska hemstad. Jag och ytterligare ett besökare i den grupp jag tillhörde skulle få se olika bevis på småföretagande i stadens utkanter. Vi nordeuropéer hade till vår hjälp att ta oss runt på var sin knarrig, ranglig indiska cykel som saknade fotbroms. Vi hade också en guide, en kvinna i tjugofemårsåldern som även agerade tolk. Men det märkliga var att hon inte hade någon cykel. Så för att inte rundturen skulle pågå en evighet lät jag den unga damen sitta upp på min pakethållare som för övrigt aldrig skulle klarat av min kroppstyngd.

Så blev det att jag skjutsade runt denna unga kvinna baktill på en indisk cykel i den kenyanska förortsbebyggelsen. Vi möttes av många glada tillrop och många hade aldrig sett på maken, en muzungu, en vit manlig person, som skjutsade en ung afrikansk kvinna på en cykel var något unikt.

Jag borde kanske förstått bättre, men jag började ana oråd först när hon ville visa mig och övriga i gruppen hennes eget hem där hon bodde tillsammans med sina föräldrar och syskon. Jag utbytte artighetsfraser med föräldrarna och vi fick smaka var sin läsk. Allt cykeltrampande i det subtropiska Afrika var i varmaste laget och vi blev törstiga, speciellt jag som skjutsade guiden.

   Aldrig hade jag varit så nära att bli bortgift som då. Förutom den gången jag blev bortgift på riktigt förstås.

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Tv, dammsugning och ostmackor

Vilken vinter det varit, och vad skönt att den är över. Det har nästan varit Harmageddonkänsla sedan pandemin kastade sig

Tvära kast

Ena veckan minusgrader på nätterna och hällregn, nästa vecka tjugofem grader och sommar. Det är tvära kast, men nu är

Gör inget om man är usel i fotboll

Det dröjer. Det där med att jag är lovad en röd Porsche av barnbarnet när han blir fotbollsproffs. Det var

Kärnkraft och Eurovision

Vad jag tycker om kärnkraft kanske redan står klart då jag skrivit om det förut. Ända sedan 70-talet har jag

Mums-mums och Mums Mums

Hustrun, HSB, som slutar äta godis ungefär en gång i månaden – och börjar om på ny kula med att