Internationell cykling

   När jag tänker efter visar det sig att kåsören cyklat på tre kontinenter inklusive den egna europeiska landmassan som är hemmaplan.

I Örebro som har en platt geografi finns utmärkta cykelbanor i det jämförelsevis bergfria landskapet. Där krävs det en del detektivarbete på två hjul för att hitta uppförsbackar och motlut om man vill köra mountainbike som träningsform.

I jobbpendlandet på cykel gäller det att undvika backar och motigheter för att inte komma alldeles ofräsch till jobbet eller hem till frun efter en lång dag av arbete. Men det är inget mot för i Holland och Belgien där finns ändlösa raksträckor som passar perfekt för cykelpendling – inte en enda backe så långt ögat når. I alla fall i Groningen där kåsören trampat flertalet mil på fina cykelbanor med speciellt målade cykelbanor, allt för att man inte ska förirra sig ut på gångbanor eller i den motoriserade trafikens körstråk. Brilliant idé i ett land som saknar snö, salt och plogbilar.

Grannlandet Belgien vill inte vara sämre och i Gent finns dessutom de största cykelparkeringar som skådats av kåsören. Cyklar som står, cyklar som hänger, parkerade i cirklar, parkerade under tak, bakom stängsel, trygga och torra, redo att användas av miljömedvetna mellaneuropéer.

   I USA ses cyklister som något av en udda företeelse i bilens förlovade land. Långa avstånd och en vardag helt anpassad till bilen med drive-in restauranger, affärer och banker. Men jag och sällskapet skulle bara ned till stranden för ett dopp i havet som låg väldigt nära. Det blev till att hyra ett antal märkliga cyklar utan växel men fjädring och sedan hålla sig på vägkanten i trafiken då cykelbanor inte stod att finna i Floridas sommarklimat. Det var hjälm på som gällde när dollargrinen svedde bakdäcken på de gungande, färgglada cyklarna som inte var helt trafiksäkra.

   Märkliga indiska cyklar stod till mitt förfogande när jag cyklade i Afrika, precis i utkanten av Kisumo, Kenya, vid Victoriasjöns strand. En stad som senare skulle bli känd som Barack Obamas afrikanska hemstad. Jag och ytterligare ett besökare i den grupp jag tillhörde skulle få se olika bevis på småföretagande i stadens utkanter. Vi nordeuropéer hade till vår hjälp att ta oss runt på var sin knarrig, ranglig indiska cykel som saknade fotbroms. Vi hade också en guide, en kvinna i tjugofemårsåldern som även agerade tolk. Men det märkliga var att hon inte hade någon cykel. Så för att inte rundturen skulle pågå en evighet lät jag den unga damen sitta upp på min pakethållare som för övrigt aldrig skulle klarat av min kroppstyngd.

Så blev det att jag skjutsade runt denna unga kvinna baktill på en indisk cykel i den kenyanska förortsbebyggelsen. Vi möttes av många glada tillrop och många hade aldrig sett på maken, en muzungu, en vit manlig person, som skjutsade en ung afrikansk kvinna på en cykel var något unikt.

Jag borde kanske förstått bättre, men jag började ana oråd först när hon ville visa mig och övriga i gruppen hennes eget hem där hon bodde tillsammans med sina föräldrar och syskon. Jag utbytte artighetsfraser med föräldrarna och vi fick smaka var sin läsk. Allt cykeltrampande i det subtropiska Afrika var i varmaste laget och vi blev törstiga, speciellt jag som skjutsade guiden.

   Aldrig hade jag varit så nära att bli bortgift som då. Förutom den gången jag blev bortgift på riktigt förstås.

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Vill inte vänja mig vid en sån jul…

Man vänjer sig” heter en ganska sorglig låt av Kjell Höglund. Sorglig för att den beskriver ett tråkigt liv. Men

Ungt coronasnack och en bilbaby

Jag öppnade dörren åt grannpojken härom dagen. Han hade glömt nyckeln. Vi har en dubblett, just för sådana situationer. Och

Tabletter

   För en tid sedan avslöjade jag en av mina hemliga böjelser i ett av mina kåserier. Detta skapade en hel del munterhet bland läsarna av kåsörens rader men det visade sig att jag inte var ensam om min böjelse.

Jag var inte ensam om att organisera om disken i diskmaskinen efter den jag delar hushållet med. Jag kanske kan skylla på miljön eftersom jag säkert sparar in var sjätte eller sjunde disk och på så sätt minskar belastningen på våra vattendrag. Förmodligen är det nog bara ett utslag av överdrivet ordningssinne på gränsen till något sjukligt. Nu ska kåsören avslöja ytterligare en sak på samma tema – något som skiljer och samtidigt för oss samman i hushållet.

   Härom veckan tog jag mod till mig och påpekade för frun att hennes metod att trycka ut huvudvärkstabletter ur den aluminiumkartan där de är förpackade sände kalla kårar längs min ryggrad. Tabletterna trycktes ut i ett måfå-mönster helt utan system och tanke. Bristen på organisation, systematik och logik var uppenbar.

De små locken av tunn, tunn metall fladdrar oregelbundet. Jag blir tvingad att vända och vrida på kartan av tabletter för att lista ut vilka tabletter som är kvar och vilka fickor som är tomma. Att få tillbaka kartan i asken är en nästintill omöjlig uppgift speciellt när den andra kartan finns i förpackningen, tillsammans med bipacksedeln som är det första som måste ut ur den slimmade kartongen.

”Jag trycker ut dem där tummen hamnar ” säger hon till mig när jag frågar vad anledningen till denna i mitt tycke sorglösa inställning till att ta ut tabletterna beror på. Men jag kan ändå inte annat än gilla hennes äventyrliga och obekymrade sätt att jobba när hon tar sin medicin.

Det här innebär att en av mina självpåtagna uppgifter i hushållet är att skapa ordning och symmetri i askens två kartor. När jag behöver en huvudvärkstablett ser jag det som mitt uppdrag att städa och ordna kartorna med kvarvarande tabletter i en logisk struktur.

   Det är ett märkligt behov jag har att bringa ordning i asken. Jag har ingen aning om varför eller hur det började. Men jag är nog en sån som vill hitta mönster och system i vardagen.

Jag är road av både korsord och Sudoku och det låter lite grand som om det finns i samma område som att effektivisera i diskmaskinen eller organisera aluminiumkartorna i asken för huvudvärkstabletter.

Som tur är så är jag ingen storkonsument av huvudvärkstabletter vilket är bra för då skulle mina konstiga böjelser påverka mitt liv i större omfattning än vad det gör idag. Jag lockas på ett märkligt sätt av att klippa bort de aluminiumflärpar och aluminiumrutor som är tomma för att på ett strukturerat sätt kunna fortsätta äta huvudvärkstabletter vid behov.

   Jag funderade på om jag var ensam om detta förhållningssätt till ordningen i dessa askar så jag intervjuade mina arbetskamrater runt kaffebordet en dag när vi hade brist på samtalsämnen. Det visade sig att jag inte var ensam om mitt sätt att ordna huvudvärkstabletterna på. Alla kunde berätta om respektive, fruar, sambo eller en make som betedde sig som min livskamrat.

   Det verkar svårt att hitta ett par där de båda gör på samma sätt när de letar fram tabletter eller fyller på diskmaskinen.

Åke Johansson

Det är synd om människorna

Det är synd om människorna, sa Strindberg. Och visst är det. Allting är relativt, sa Einstein. Och visst är det.

Bussiga Åke och hans busiga Carin

På tur i falckarnas land. Det låter som en spännande ornitologisk reseskildring men handlar i stället om livet på en livsmedelsbuss i Västernärke på 70-talet.

Det var länge sedan jag läste en så charmig och landsbygdsnära bok. Det här är äkta kulturhistoria om människor (inte sällan udda) och tankar sedda från ett barnsperspektiv och utmejslade inuti en varubuss.

Det är alltså Carin Moberg som i ”Pappas tös” berättar om turerna hon gjorde med sin pappa Åke Moberg, legendarisk varubussrattare under många år.

Titeln har att göra med att det var ”Falckarnas” buss som pappa Åke körde. Falcks varubuss utgick från Vintrosa och kördes runt på varenda bygata inom ett par mils radie från Vintrosa.

Och visst har rubriken fog för sig. Åke Moberg var en bussig mobil handelsman­ som på ett nästan uppoffrande sätt hjälpte människor i bygden med inte bara att leverera livsmedel, utan inte sällan med att bära hem varorna, prata med folk en stund, uppmuntra ensamma med några positiva ord och vara en slags allmän trygghet för bygden.

De är borta nu. Både den här bussen och den som Göte Thyberg körde i Östernärke. Men för många människor på bygden var de pulsådern till ett drägligt liv.

Carin Moberg släpper loss en härlig berättarteknik, där hon ser allt från ett barns perspektiv. På så sätt blir den här boken ett viktigt tidsdokument om en svunnen era, då inte alla var stöpta

i samma form.

Här möter vi Skrantåsa-Erik, Albuska-John, Svenna-Johan, Nisse på Mossen, tant Gerda i Bäck, kyrkoherde Isman, leksaks-Fabrikörn, Nisseskratt, fru Segelberg som alltid ville ha Port Salut, Vintrosas A-mor, motorcykel-Rosell i Ribboda, Lanna-Märta, Mariga Mary, Strykjärns-Lasse och en lång rad andra härliga individer.

Härliga, äkta människor, av vilka de flesta är borta sedan länge. En del finns på bild i boken, och minsann, några av bilderna är från ett reportage som undertecknad gjorde om varubussen någon gång sent 70-tal. Och var ska Länsposten vara med och bevaka, om inte på landsbygden.

Carin är alltså barn när hon följer med pappa Åke på hans långa dagsturer. Byarna passerar revy som på ett pärlband: Lanna, Hidingebro, Tångeråsa, Bälsås, Lekhyttan, Klunkhyttan, Ribbohyttan, Sörgårdarna, Brohyttan, Spånga, Ängsholmen, Gräve, Åkerby, Lindbacka…

Ibland drar kunderna med sig koskit på stövlarna in i varubussen. Eller också luktar det gris ordentligt efter en och annan. Det är äkta landsbygd, med äkta dofter. Lilla Carin lär sig att de här människorna och hennes pappa, lanthandlaren i ordets rätta bemärkelse, har något gemensamt de värnar – livet på landsbygden. Genuint, osminkat.

Mellan varven är Carin busig och smygläser serietidningar, som sedan ska säljas. Det gäller att bläddra försiktigt så att kunderna inte upptäcker att de är lästa.

I dag är Carin färgspecialist i gamla kvarnen i Karlslund. Hon blev inte busschaufför/lanthandlare som hon i barnaåren trodde hon skulle bli. Hennes dotter Kajsa Moberg fick Unga landsbygdspriset för framgångsrikt företagande 2020 – Kavat snickeri i Asker. Det blev landsbygd i alla fall. Äpplena föll inte långt.