Ställbergsjätten. Det låter som ett namn från en saga. Med sina långa 2,20 meter, innan en ryggskada förkortade honom till 2,12, var Anders Gustav Andersson verkligen en jätte. Numera, som staty, en turistattraktion längst uppe i norra länsdelen har han gått till historien som en ikonisk symbol för Sveriges gruvhistoria. "Alla" i Ljusnarsberg vet vem han var. Även skolbarnen.
Lästips:
Om man är 2,20 lång, väger 160 kilo och har 62 i skonummer. Då är man inte bara stor, man är udda. Verkligen udda.
Om man bortser från vikten hade han i dagens läge kanske kunnat platsa i ett basketlag. Och på USÖ hade man nog varit intresserade av att studera om han led av akromegali, alltså överproduktion av tillväxthormon. Å andra sidan blir de som lider av akromegali vanligtvis svaga. Och det var något som Ställbergsjätten inte led av.
Alltså, en udda personlighet. Känd för sin storlek, men också för sin mjukhet. Och för att han numera står staty, i naturlig storlek, i Ställberg.
Bok av Anders Bogland
Hembygdsforskaren, bygdefotografen, författaren, journalisten med mera Anders Bogland skrev för ungefär 35 år sedan en bok om Ställbergsjätten, som ibland även kallas Grängesbergsjätten eftersom han 1894 enligt kyrkböckerna flyttade till Grängesberg, precis norr om Örebrolänets gräns.
Boglands bok är en varm, initierad och berörande berättelse om en person som trots sitt udda utseende omtalades för sin vänlighet, hjälpsamhet och, förstås, sin styrka. En bok fylld av härliga anekdoter om jättens liv. En jätte som älskade kanelbullar och som mer än gärna tog bullar som ”betalning” för sin hjälpsamhet.
Boglands bok sätter fingret på hur svårt det var att vara udda i ett tufft samhälle där industrialiseringen och fattigdomen (de gick hand i hand) gärna stötte ut de som inte passade in i den allmänna måttstocken.
Men Ställbergsjätten, född 1857 och död 1918, klarade av att hantera svårigheterna. Dessutom blev han ju något av en lokal hjälte när han med med enbart sin ryggstyrka höll emot ett stort stenblock, och räddade arbetskamraterna från att få det över sig (längre fram i den här texten).
Men efter den bravaden blev han åtta centimeter kortare. Därför förekommer två uppgifter om hans längd, både 2,20 och 2,12.
Byalaget reste statyn
Till Länsposten sa Anders Bogland, för tio år sedan, om statyn i Ställberg.
– Byalaget reste den. Ställbergs mekaniska verkstad hade varit med och sponsrat. Min del i det hela var att jag fick skjutsa upp konstnärinnan som skulle måla plåtgubben.
– Den är gjord i naturlig storlek för att man ska kunna göra sig en bild av hur lång den kände profilen var. En staty som imponerar och gör besökarna förundrade: Var han verkligen så stor, oj!
Anekdoterna om denne kraftkarl är många. Här är en av dem. Plats Oxelösunds hamn, slutet av förrförra seklet. Det gäng karlar står och funderar: hur ska vi få av de här tunga malmblocken från järnvägsvagnarna?
När det kommit några vändor med tunga block så regerade konsul Percy Tham i Oxelösund. Det fanns en bestämmelse om att malmen skulle vara krossad så att malmstyckena kunde hanteras av ”en man”.
Tham ringer Grängesberg och klagar. Han får svaret att malmen visst är lastad med manskraft. I andra änden av järnvägen fanns nämligen Anders Gustav Andersson. Han passar perfekt som malmlastare i den gruvnäring som nu växer fram i Ställberg.
Är man stark så måste man som bekant också vara snäll. Snäll- och hjälpsamheten går som en röd tråd i flera av berättelserna om jätten. Även här. Han ska bland annat ha hjälpt en bagare att bära mjölsäckar från järnvägsstationen och några kilometer in till bageriet. Han tog en 110 kilos mjölsäck under vardera armen.
En arbetsdag i gruvan ser Anders Gustav plötsligt hur ett malmblock håller på att lossna från bergväggen och riskerar falla över männen nedanför. Han skriker på sina arbetskamrater och ställer sig för att bromsa malmblocket med sin egen rygg. Han står där och håller emot medan de andra stagar upp blocket tills alla är utom fara,
Det sägs att av trycket från malmblocket blev Anders Gustav en decimeter kortare och aldrig riktigt kunde hålla ryggen rak igen. Men han blev istället hyllad för sin uppoffrande insats. Faktiskt lite av en hjälte.
Vilar i Grängesberg
Tillbaka till Oxelösund. Sin styrka behöll han och när gnället från Oxelösund kommer ännu en gång om att malmbocken inte kan vara lastade av en människa så får de svar på tal. Gränges skickar ner Anders Gustav till hamnen för att visa vem som lastar. Där plockar Anders Gustav själv av den malm han lastat på 25 mil bort. Efter det upphörde klagomålen. Ställbergsjätten hade gjort skäl för sitt tillnamn.
Ställbergsjätten har av eftervärlden beskrivits som en man som visade mod, styrka och enighet. Ett fint eftermäle.
Han vilar på kyrkogården i Grängesberg. Ofta blommor på graven. Hjältens minne vårdas. Ikonen glöms inte. En man som tre landskap kan känna sig delaktiga i. Han föddes i Karlskoga (Värmland), jobbade i Västmanland (Ställberg) och jordfästes i Grängesberg (Dalarna).