Lästips:
I Lindesberg, eller Linde som man rätt och slätt säger norr om Mogetorpsbacken, har man tänkt till ordentligt när det gäller ett visst gatunamn. Fyndigt, passande, roligt.
Gatan utanför sjukhuset heter nämligen Bättringsvägen. Kan man ha ett mera passande namn på en gata just där? En riktig tiopoängare enligt min mening och heder åt den eller de som vågade satsa på just det namnet.
Gatunamnet har funnits ett antal år nu men varje gång jag ser det blir jag lika nöjd. Man kan ju dessutom faktiskt bli på bättringsvägen (stavat med litet b) efter ett besök på sjukhuset som har diverse plus i kanten på sitt CV.
När det gäller hjärtan så har Linde en tid hört till Sveriges bästa sjukhus i kategorin ”mindre sjukhus”. Och när det gäller knän och knäproteser, så har Linde legat i världsklass en serie år. Och så har vi ju ”Doktor Mikael” i TV4 som gjort en längre sejour på sjukhuset. Det är väl en merit för både sjukhuset och den populära doktorn kan jag tänka.
Vi har i vårt län, som jag lärt mig under en lång rad sittningar på regionens presskonferenser, ett sjukhus på tre ben. USÖ, Karlskoga, Linde. Karlskoga är experter på att exempelvis laga axlar och Linde tar som sagt hand om utslitna knän.
Jag råkade säga fel vid en av dessa sittningar när jag ställde en fråga till regionstyrelsens ordförande, dåvarande Marie-Louise Forsberg-Fransson, om de tre sjukhusen på ett ben. Det blev lite muntra skratt och stämingen blev i alla fall inte sämre.
Trots vattentäta skott mellan makthavare och press så kunde det ibland vara riktigt trevligt på de där träffarna, bara man som murvel insåg sin roll som granskare av makten och inte budbärare. Men det hände att dåvarande styrelseordföranden Sören Gunnarsson kunde avsluta en skarp sittning med orden: ”Då rundar vi av för idag, om inte Länsposten har en roligt historia att berätta?”.
Det hade jag. I varje fall vid de tillfällena. Man behöver ju inte ha tråkigt eller spela Tarzan på pressträffar, trots att styret ska granskas. Man kan göra det på ett korrekt och professionellt sätt utan att därför vara gråtrist.
Detta om region-minnen där jag för övrigt upplevde seriöst bemötande partierna emellan, trots olikheter i styre-opposition. Alla kämpade på sitt sätt, och kämpar, för ett bättre Örebro län. Det var de där vanliga fem procenten man hade lite delade meningar om.
Numera får även vi som bor mera mitt i länet vara beredda på att åka till Linde, eller Karlskoga, när det ena eller andra ska fixas på våra kroppar. Det är förstås ett sätt att se till så att alla tre sjukhusen får patienter och därmed kan överleva på sikt. Men visst kan det vara lite jobbigt om man bor i Örebro och fått en läkartid i Linde klockan åtta en kall och snöig januarimåndag. Då lockar inte ens Bättringsvägen.
Så vi får fortsätta att tro på, och hoppas på, att vi får behålla våra tre sjukhus. Troligen vill inga politiker i närtid ändra på det.
Men det finns ju andra etablissemang än sjukhus i länet. Kumlafängelset till exempel. Vida berömt långt utanför länet. Kanske rent av vår mesta ”kändis”.
Hörde förresten talas om en som satt där som under sin livsresa först varit sadelmakare men sedan sadlat om till sedelmakare. Det första var inte så lönsamt, därför ändrat yrkesval. Men det andra gjorde att han hamnade på Kumla.
Men, som man säger där: det är skönt att sitta inne när det regnar.