Hugo Selldén la den journalistiska grunden till en aktad, uppskattad, jordnära uppstickare. Då som nu, en röst för en levande landsbygd. Länsposten fyller 75 år, och förre redaktionschefen Rolf Johnsson har varit med i 50 av dessa. Häng med på en odyssé genom historien, när statsminister Thorbjörn Fälldin portades från kungens konselj på slottet – och när ett par rullar taggtråd blev en given souvenir.
Lästips:
Våren 1975 klev jag in på Länsposten. Det var strax innan vi skulle fylla 25. Och nu är det dags för 75. Åren går fort, både för oss journalister och tidningen.
Då var det delvis en helt annan tidningsvärld. Bara papper, ordet webb fanns inte på kartan. Foton togs med film som framkallades och därefter bilder som kopierades i mörkrum.
Och visst hände det några gånger att vi murvlar åkte ut på reportage, men glömde sätta film i kameran. Pinsamt då, roliga minnen i dag.
I sätteri och tryckeri var det bly, bly, bly som gällde. Sättare och journalist sida vid sida när sidorna skulle fram vid ombrytningsbänken.
Det känns som stenåldern. Och det var det också, jämfört med i dag.
Kung Carl XVI Gustaf, landshövding Lena Rådström Baastad, drottning Silvia och Länsposten. Minnesrikt samtal med drottningen 2023 om det vi skrev om Eriksgatan några decennier tidigare. Foto: Rolf Johnsson
När Thorbjörn Fälldin, till höger i bild, stoppades av slottsvakten 1976. Foto: Rolf Johnsson
Heta nyheter. Ibland tog vi ut svängarna. Foto: Nalle Elfqvist
Projektet sjösattes
Men tillbaka till starten 1950. Bakgrunden var att bondeförbundare i länet (Centerpartiet hette Bondeförbundet fram till 1958) ville ha en tidning som lyfte fram deras idéer och satte ljus på landsbygdens intressen.
Projektet drogs i gång. Ett par av de mest drivande var jordbrukaren och föreningsmänniskan Holger Johnsson i Skeppsta (Täby) och Allan Thulin på riksbankens filial i Örebro. Men flera entusiaster jobbade på i bakgrunden.
Ute i bygderna engagerades många som gick runt och tog upp prenumerationer.
En redaktör skulle nu anställas. Men vem? Till slut stod valet mellan Allan Thybell (sedermera präst) och Hugo Selldén. Huvudbry för tidningsföreningens styrelse.
Delar av redaktionen någon gång på 1980-talet. Från vänster Hugo Selldén, Rolf Johnsson, Nalle Elfqvist och Bosse Pettersson. Foto: Björn Palmqvist
Ett bra val
Valet föll på den sistnämnde. Han fick jobbet, berättade han, för att om tidningen gick omkull så skulle det bli mindre tufft för ungkarlen Hugo, till skillnad mot Allan som hade familj. Här togs inget för givet när ekonomin var slimmad och framtiden osäker. Både hängslen och livrem på.
Men det skulle visa sig vara ett bra val. Hugo Selldén for länet runt som ”Länsson på vift” och byggde stadigt upp relationer och läsekrets.
Han la den journalistiska grunden till en tidning som blev både aktad och uppskattad. En jordnära uppstickare.
Hugo Selldén levde också som han lärde. En chef med stort hjärta för alla. Som både lyssnade på och gav förtroenden till medarbetarna. Ett av hans specialuttryck var ”Vad trevligt!” Det satte också sin prägel på redaktionen. Stämningen skulle vara, och var, och är, trevlig.
Så såg det första numret ut, 30 november 1950.
Hugo Selldén, tidningens förste redaktör. Foto: Arkiv
Syskonkärlek. Kamp om förstaplatsen i Sveagruppen (reportage i Nerikes allehanda).
30 november 1950
Den 30 november 1950 kom det första numret ut. Ett datum som tidigare var förknippat med en svensk kungs död blev i stället dagen för ett nytt liv. Nyfött tidningsliv. Då hade tidningsföreningen fått ihop en lång rad andelsägare runt om i länet. Det handlade om mindre belopp, vanligtvis en 50-lapp eller hundring.
För att få äga ett andelsbevis var man tvungen att tillhöra någon av Centerns organisationer. Annars kunde ju ett gäng från en annan politisk inriktning köpa upp andelar, gå på stämman, rösta bort styrelsen, och ändra tidningens inriktning.
Så tänkte man då, och det ska ses i ljuset av 1950-talets politiska läge.
Sedan rullade det på. Vi hade för övrigt ett väldigt trevligt 25-årsjubileum och likadant när vi fyllde 50. Oron de första försiktiga åren hade bytts i framgångsoptimism. Länsposten var en etablerad och respekterad röst i länet.
Under resans gång har andra tidningar tvingats lägga ner. Örebro Dagblad, Länsnytt och Örebrokuriren är tre talande exempel. Men Länsposten har ridit ut stormarna och lever i högsta grad.
Och då som nu är tidningen en levande röst för en levande landsbygd. Det finns en skön trygghet i att kärnbudskapet lever, precis som tidningen gör det.
Hugo och Bosse skötte politiken
Journalistiskt har vi under de här åren brunnit för att göra en bra tidning. Hugo Selldén styrde skutan under många år, Bosse Pettersson tog sedan, med erkänt bra stilistiskt grepp, över det politiska rodret på ledarsidan och blev med rätta chefredaktör.
Vi for tillsammans runt i länet som tättingar för att täcka upp så mycket vi hann med. Långa dagar, jobbade mycket, smattrade frenetiskt på skrivmaskinerna (sedan datorer) – men alltid väldigt väldigt roligt.
Bosse Pettersson, vass ledarskribent. Foto: Nalle Elfqvist
Ola Hellstrandh. Foto: Arkiv
En stor succé var byreportagen. Bosse, undertecknad och ett knippe frilansare presenterade en by i länet vecka efter vecka. Uppskattat av läsarna och helt i linje med att lyfta fram landsbygden Byreportagen lever kvar i mångas minne än i dag.
Namn som passerar revy är Nalle Elfqvist, gudabenådad fotograf. Björn Palmqvist, oj vad många skratt han bidragit till på redaktionen. Henrik Östensson, vass nyhetsjägare i 25 år. Frilansande Inger Persson, uppskattad för sin bevakning av ämnen som engagerade kvinnor. Allan Thybell skrev krönikor liksom legendariske sportjournalisten Ola Hellstrandh (alltid var noga med sitt h sist i efternamnet).
Iris Hedbrant skrev om matlagning vilket resulterade i en kokbok. Gunnar Persson ritade Kronblomkryssen… Det fanns fler namn, alla bidrog på sitt sätt. Nu leder Sofie Isaksson redaktionen (just nu delvis ledig för studier). Tidningen blev en bra mix, en mångfald. Och så ser den ut även i dag.
Härliga murvelminnen
Mitt dråpligaste journalistminne från dryga 50 år på Länsposten står sig än i dag överst på minnestoppen. Det var när Thorbjörn Fälldin som ny statsminister, med regeringen bakom sig, inte blev insläppt till kungens konselj på slottet. Vakten kände inte igen honom.
Det kan te sig helt ofattbart, men så var det. Bildbeviset ser ni för övrigt här. Nervös ung soldat där svetten rinner under hjälmen, och en trots allt lugn Fälldin. Det hela reddes förstås upp sig efter ett tag, när larmknappen aktiverats och officer och extra soldat med bajonetter på kom rusande. Men vilket minne.
Det var mycket Fälldin på 1970- och 80-talen. Vi lyckades ju också bjuda Fälldin på Centerchoklad – och ta en bild. Man måste ju göra lite rolig journalistik också emellanåt.
Scoop och reseminnen
Bästa scoopet? Det var när Hugo Selldén lyckades lista ut att Fälldin (de kände varandra) ville avgå. Då hörde media från hela landet av sig till oss. Pådraget var enormt. För något dygn var Läns-Posten (stavades så då) hetaste tidning i landet.
Först blev det förnekelse från partihögkvarteret. Fälldin själv blev inte glad. Men historien visade senare att Hugo Selldén hade rätt. Fälldin avgick. Men det krävdes mod att släppa nyheten.
Under många år arrangerade vi också resor för läsekretsen. Både endags i närområdet och tiodagars med buss ut i Europa. Roligaste minnet där är från Österrike. Då handlades det friskt bland passagerarna och saker stoppades i bussens underrede; som glas, porslin, vin, lederhosen, souvenirer och annat…
Erik Karlsson från Lilläng var kobonde och nu såg han kapet framför sig; taggtråd på rulle till extrapris. Frestelsen var stor. Han slog till. Det blev tre rullar taggtråd i bussens underrede med hem till Fellingsbrotrakten. Svårslaget reseminne. Och ännu ett exempel på Länspostens jordnära landsbygdsanknytning.
Ett annat minne. När vi gav ut boken ”Kyrkorna i Örebro län”, med Allan Thybell som skribent, blev det ett roligt sidospår i förlagsbranschen. Hela upplagan sålde slut och blev en bra affär.
Under resans gång klev vi också in under Sveagruppens tak, där Olle Wärmlöf var drivande.
Ett av många reportage. Harald Aronsson avgick som landshövding, Elvy Olsson kom efter. Foto: Rolf Johnsson
Margareta Andersson var viktig motor på kontoret i många år. Skötte ekonomin och drog in nya läsare. Foto: Björn Palmqvist
Järnladyn Iris Hedbrant skrev inte bara om mat. Här testade hon att som 75-åring att köra gokart, assisterad av Torbjörn Flink. Foto: Björn Palmqvist
Redaktionen för inte så länge sedan: Göran Lindhé, Björn Palmqvist, Sofie Isaksson (redaktionschef) och Henrik Östensson. Foto: Rolf Johnsson
Grattis Länsposten! Rolf Johnsson på uppdrag, hösten 2025. Foto: Privat
Framåt mot 100
75 år alltså på söndag 30 november. Detta i en tid när andra tidningar gått under. När hela pressen är under press. Alla blev, eller blir, inte 75. Visst kan vi sträcka på oss.
100-årsfirandet lär jag aldrig få vara med om, även om osvuret är bäst. Men jag känner stolthet över att ha fått jobba på en tidning som värdesatt journalistisk heder, humor, starkt samhällsengagemang och tveklöst varit en röst för länets bygder. Nu i Sveagruppen media och Bertil Petterssons fasta hand, med framtidsambitioner.
Ska blir spännande att följa företagets utveckling och se vilka journalistiska grepp som tidningsledningen brinner för. Återstår bara att önska lycka till på färden.
Framåt nu, mot 100!