Tsunami. Ett ord som alla lärde sig innebörden av då en av de värsta naturkatastroferna i modern tid inträffade den 26 december 2004. Jeanette och Henric Sahlén var i Khao Lak, Thailand den morgonen. Jeanettes dotter Matilda Flood, fem år, kom aldrig mer hem igen.
543 svenskar dog i dödsvågen och i Asien cirka 230 000 döda sammanlagt. Då, fem-åriga Matilda var ett av offren. Hur går man vidare efter att ha förlorat sitt barn. Nu har 20 år gått sedan den morgonen då Jeanette, Henric, Anders (Henrics bror) och Matilda skulle byta hotell efter frukost. Jeanette är kvar och packar det sista, de andra går i väg med väskorna.
En vägg av vatten
Hon hör ett primalskrik, en mamma med sulky springer med uppspärrade ögon.
– Jag ser en grå vägg, hinner vända mig om och ta två-tre steg och trycks in i en palm mellan två huskroppar, berättar Jeanette Sahlén.
Klädd i bikini och ett linne, linnet klyvs. Jord, sand, glas pressas in i huden, Jeanette krampar om palmen, städerskan från hotellet spolas förbi, håller ut handen, ta mig, Jeanette når inte, kvinnan försvinner.
– Jag måste klara mig för Matilda, jag tänkte inte på Henric och Anders, säger hon.
En grå vattensörja full med saker tumlar runt, i den åker människor omkring om vart annat. Hon känner drunkningsdödskänslan.
Jeanette hamnar ihop med andra på en ö av bråte. Där och då känner hon inte Matildas närvaro längre. Hennes egen kämpaglöd försvinner. Vattnet drar undan, hon har drivit två kilometer i sidled. Dag ett får hon feber och bakteriell lunginflammation. Anders hittar henne. Han stjäl kläder åt henne från ett klädsträck. Thailändska militären är snabba och hämtar skadade. Jeanette tas till ett primitivt sjukhus där 1000-tals skadade människor finns. De bär ut döda. Jeanette har aldrig sett döda människor.
– De såg ut som skulpturer, inkletade i lera och sand med konstiga böjda kroppsdelar.
Om att gå vidare
Nu när hon berättar så känns det nästan overkligt säger hon.
– Jag kan ge det en mening, bli till gagn för mig och andra. Annars är det meningslöst att Matilda dog.
En ovärderlig upplevelse som hon har i sig i mötet med andra sedan några år då hon utbildade sig till KBT-terapeut efter sin egen tid i terapi.
– Jag kan förklara och ingjuta hopp, det kan bli bra om du vill det, säger hon.
Sorgen finns där, och Jeanette fick leva vidare flera gånger – dels i vattnet, i respirator, sondmatad och kunde inte gå. Matilda kommer inte tillbaka oavsett vad hon gör, men jag kan göra val säger hon.
Dagar när hon inte orkade då stängde hon dörren till Matildas rum. Jeanette trodde att hon aldrig skulle bli mamma igen.
De fick sonen Malte ett år efter tsunamin. Dottern Lisa kom 2007. Nu är de två unga vuxna som alltid levt med en storasyster de aldrig träffat.
Jeanette hamnade i depression flera år senare. Hon hade noll livsglädje. Henric sa ”du måste göra något om inte annat för oss.” Hon valde den levande sidan. Hon har stunder men de är färre allt eftersom åren går. Led samvetskval, vågade inte ha kul för att sorgen måste pågå.
– Men allt måste få utrymme – sorg men även glädje.
De har inte gjort annandag jul till ett monument eller minnesdag. Matilda är borta hela tiden ändå säger Jeanette.
– Ibland gör det så in i helvete ont. Men det går inte övercurla barnen om något skulle hända.
Acceptans och hopp
Paret har reflekterat mycket under åren, berättat i media och denna gång kanske för att ingjuta hopp i den som sörjer.
– Det tog oss tid att inse att det går inte ändra på det som varit, säger Henric som inte var biologisk pappa till Matilda.
Henric har lidit kval då han var den sista som såg Matilda i livet och tappade greppet om henne i vattenmassorna.
– Vågen är en så liten del av processen, första 100 metrarna på ett maraton, säger Henric och menar att när man är mitt i det är det mörker, ljuset måste få komma in till slut.
– Acceptans. Det är hemskt mitt i det, men livet går vidare. Fyll livet med nytt liv, och ta vara på livet vi fått, säger Jeanette.
– Hoppet och livet kommer till oss om vi inte tänker så mycket, säger Henric.
– Början på en förändringsvåg i vårt liv, att hitta ett sätt att leva igen, säger Jeanette.
De har båda gått en livscoachutbildning 2023?. Där tanke, medvetande och livskraften är pelarna. De båda jobbar ihop på deras kiropraktorklinik i Örebro. De spenderar mycket tid tillsammans men som människor är de väldigt olika.
– Vi lever med våra olikheter, respekterar varandra, säger de.
– Livet läker alla sår, inte tiden, gör något meningsfullt så blir det meningsfullt, säger Henric.
Nu börjar snart en ny tid för de båda när deras två barn ska ur boet.