Jag är vilsen bland allt knapptryckande

Jag är vilsen. Numera har det gått så långt att det nästan krävs ett tekniskt geni för att kunna beställa mat på vissa restauranger. Och jag tillhör inte den skaran, genierna.

Det handlar alltså om denna inflation i knapptryckande. Den sveper fram som en epidemi över landet. Och numera kan man ju inte ens köpa en korv på Ikea utan att man måste beställa elektroniskt. Krångligt är bara förnamnet.

Det ena snabbmatstället efter det andra har infört dessa tekniska innovationer som sätter myror i huvudet på inte minst mig.

Har ni förresten själva försökt? I mitt fall slutar det alltid med att jag måste be personalen om hjälp för att hitta rätt bland djungelns alla stigar fram till en slutgiltig beställning. Även om det bara gäller en varm korv med bröd.

– Ursäkta, kan ni hjälpa mig?

Så avslutar jag vanligtvis min beställning av asiatisk mat på en av de där snabbmatskedjorna. Gott käk, men jättekrångligt att beställa. Och så kommer en vänlig ung dam ut från andra sidan disken och ger en snabbkurs i elektronisk matbeställning.

Den undervisningen har jag förstås glömt redan till nästa gång, då det blir samma visa igen.

Jag brukar tänka att jag rest runt i 28 länder och klarat mig. Har som murvel intervjuat hög och låg i 55 år och klarat mig. Även på ett par främmande språk. Men beställa mat i Sverige 2023 har blivit svårare än att lösa Allers A-korsord. Där kan man ju alltid googla om det kör ihop sig.

Vad vill jag säga med det här? Jo att vi lever i ett väldigt teknikslimmat land. Snart sagt allt handlar om teknik. Och har du inte en smartphone och bank-id, ja då är du ganska rökt i det dagliga livet.

Jag påstår att det är orättvist mot många äldre. Alla har inte smarta telefoner. Alla vill inte ha. Och måste man verkligen ha ett elektroniskt bank-id för att kunna göra många livsnödvändiga ärenden? Frågan är befogad.

Nu har det ju dessutom visat sig i flera stora undersökningar att små barn allt mer tappar kontakten med det egna språket, det som är så viktigt att få in i huvudet före tonåren och därmed resten av livet. De, barnen, har helt enkelt blivit så beroende av knapptryckande på sina mobiler att de gått miste om en stor del av det vanliga sociala samtalet. Och det är i live-samtal som språket utvecklas. Inte via chatt. Inte via Twitter och Facebook. Klart oroande.

Nu har jag fått gnälla lite. Men man är ju inte för inte närking. Det gäller att hålla uppe statusen som medborgare i gnällbältet.

Numera vågar man förresten knappt svara i telefon när det är ett okänt nummer som ringer. Det är då väldigt ofta någon som vill sälja något jag inte behöver, eller, allt vanligare, bedragare som vill skinna oss på så mycket som möjligt.

Bättre förr. Jo, man brukar säga så. Och det sa man då också. Men apropå telefoner så kom jag att tänka på de oskyldiga busringningar som var vanliga i min ungdom, typ på stenåldern. Man ringde upp någon som hette Lööw, och frågade:

– Är det löv i telefonen?

Efter ett jakande svar sa man:

– Sopa bort dem då!

Eller de som var fräcka nog och vågade ringa charkbutiken. Man har ju hört hur snacket gick…

– Har ni grisfötter?

När svaret blev jakande där så högg busringaren direkt:

– Då måste ni se väldigt konstig ut.

Idag kanske busringande inte funkar, men det var då riktigt våghalsigt. Och roligt. i varje fall hos de killar (och ibland även tjejer) som vågade ringa.

Nu ska jag gå till korvmojen och köpa en bratwurst med mos. Där beställer man rakt över disk. Det gillas.