Lästips:
Vi brukar äta ute rätt ofta, chefen och jag. Alltså frugan och undertecknad.
Vi brukar helt enkelt frekventera diverse lunchrestauranger för att ge tillvaron lite extra guldkant. Eftersom vi varken har fritidshus eller bor på spanska solkusten månadsvis så kan vi unna oss. Tycker vi.
Och det svenska systemet med ”dagens” är helt oslagbart. Man blir inte skinnad för en rejäl måltid med salladsbord och bröd. Kaffe och kaka efteråt. Här är Sverige världsledande.
Vi har hittat tre matiga infallsvinklar, beroende på i vilken ålder man vill känna sig när man äter dagens husman.
Den första varianten är den vanliga kvarterskrogen. I vårt fall på väster i Örebro. Här är det en salig skön blandning av halta, lytta, aktiva jobbare med kniven i byxfickan, livliga barn, nyblivna mödrar, ungdomar… Rullatorer och motordrivna fyrhjulingar för de som har olika funktionshinder.
Kort sagt ett genomsnitt av samhället. Dessutom är man numera igenkänd efter åtskilliga besök här. Och de bästa restaurangerna att gå till är just de där man blir igenkänd – sägs det.
Hur som helst så känner vi oss tio år yngre här. Vi tycker vi är en del av det pulserande och levande vardagssamhället. Dessutom god mat som är snyggt upplagd. Perfekt.
Men sedan har vi en variant till. Och där känner vi oss 20 år yngre. Minst.
Vi brukar nämligen slinka in emellanåt på universitetets hak i änden av Långhuset. Bara ungdomar i korridorer och studierum. Och jag kan försäkra att hustrun är den enda med rullator i hela Långhuset. I varje fall har jag inte sett någon annan.
Men det är en skön känsla att glida runt bland dem som just börjat resan ut i det stora livet. Och knappt har vi satt oss förrän en och annan vi känner kommer fram och morsar vid bordet. Klart man känner sig ung i en sån miljö. Rekommenderas som föryngringskur.
Sedan har vi det tredje alternativet. Väldigt trevligt det också men åldersmässigt så att säga åt andra hållet. Här känner vi oss istället tio år äldre. Minst. Jag talar om äldreboendenas matserveringar. Det är ju inte precis några ungdomar vid borden runt oss.
Jättebra käk till billig penning. Husmans rakt över. Men när man ser sig omkring… ja då får man vara tacksam för att livet ändå gått så skonsamt fram med en LP-murvel. Och tacksam också över att vi har boenden där äldre kan få del av samhällets omhändertagande. Respek, är ordet!
När jag härom sistens stod i kön för att sortera disk, restavfall, skräp och bricka efter att ha ätit färdigt, så säger den för mig okände mannen bakom mig:
– Jasså, det är Länsposten som är ute och äter.
Bara att hålla med. 48 års LP-skriverier sätter sina spår.
Då säger han som står näst i kö bakom:
– Ja, jag tyckte väl det var ett bekant ansikte. Nu ser jag. Jag har Länsposten. Har haft den länge. Läser den med förtjusning varje vecka. Och nu har ni ju jaktbilaga också (Jord & Skog?). Det gillar jag, som är jägare.
Då känner jag en slags stolthet. Ett helt tidningsliv passerar revy. Tänk att få glädja andra med en tidning som uppskattas.
Som ni märker händer det trevliga saker när man är ute och äter. Det för osökt tankarna till den legendariske journalisten Jolo som var stamkund på Tennstopet i Stockholm. En dag kom det in en man på ”Stopet” och frågade hovmästaren om Jolo var där?
– Nej, blev hovmästarens svar. Han är inte här, han äter ute idag.
Rolf Johnsson