Jodå, jag har varit på USÖ för att kolla upp den där lilla rackarn till körtel som alla gubbar i min ålder ska ha koll på. Stavas prostatan. Den där som folk i min ålder alltid förknippar med siffror. Typ ”Vad har du för PSA-värde? Jag har sju?”
Nu var det i alla fall min tur att genomlysas i en sådan där toppmodern scanner där det gäller att ligga blickstilla i en knapp halvtimma och hoppas på det bästa.
Men redan i dörren möts man av vänlighet.
– Välkommen hit. Vi ska ta hand om dig på bästa sätt. Har du några frågor så fråga på bara. Ta av dig allt utom kalsonger och strumpor. Och så sätter du på dig den där blåa rocken. Glöm inte ett sista toabesök innan.
Klart? Nej, det visar sig att vigselringarna åkte med in i röntgenrummet. Och de var inte lätta att få av, efter 54 års äktenskap. Men det gick till sist.
Hur det ska bli för min kusin som har metallproteser i båda höfterna låter jag vara osagt. Röntgenkameran gillar inte skrot.
Så görs man då beredd för att köras in i den stora tuben. Mycket vänlighet kring den proceduren med frågor om man vill ha en eller två kuddar? Om man ligger bra? Och en larmknapp i händerna ifall paniken skulle komma… Både öronproppar och hörselskydd.
Bara en sak kvar nu innan start. Musiken i de häftiga hörselskydden (eller vad de nu kallas). Där häxade det.
– Vilken radiokanal vill du höra?
– Gärna Länsradion. Då kan jag ligga och lyssna på några av mina förra journalistkompisar.
– Länsradion? Den vet vi tyvärr inte hur man ställer in. Någon annan kanal?
– Nja… Ta P1 då. Absolut inte P3 med all skrålmusik. Men vänta förresten, jag tar P2, klassisk musik. Den kan man somna till.
Det senare skulle jag inte sagt.
Jag körs in i röntgentuben med förvarningar om att det kommer att smattra och slå, låta som en borrmaskin på byggarbetsplatser.
Då kommer musiken i mina öron. P2. Det råkar vara ouvertyren 1812. Och jag kommer in i sändningen ganska precis innan crescendot när Napoleons kanoner dånar för fullt. Det känns som att jag själv befinner mig i frontlinjen. Ouvertyren skrevs till minne av Napoleons misslyckade försök att ta Ryssland 1812. Då gällde det för kompositör Tjajkovskij att elda på ordentligt. Vilket han gjorde med besked. Nåväl, jag överlever slaget och även det stundtals rytmiska dunkadunkat från röntgenmaskinen.
Körs ut ur tuben, möts återigen av proffsigt omhändertagande, även av de ord jag under snart 55 journalistår alltid velat höra från redigerarna:
– Bilderna blev bra!
Så går det till på andra våningen i B-blocket på USÖ en vanlig fredag när det regnar ute. Innan jag går får jag kasta den blåa rocken i en tunna märkt med ”Patientrock”.
– Patientrock, undrar jag, är det Elvis?
Då ser jag leendet bakom sköterskans munskydd. Kanske gjorde jag även hennes långa arbetsdag lite gladare.
Och ringarna åkte på igen. Nu kör vi vidare på 55:e året.
Efteråt säger en av USÖs tidigare toppläkare, nu pensionerad, till mig: ”Jag fick också en sådan där kallelse till screening. Jag tackade nej fast både min far och farfar dog i prostatacancer. Risken i din ålder är större att dö i hjärtinfarkt eller annan kärlsjukdom”.
Det låter tryggt.
