Chefen Camilla Lindqvist ser hur Åsas energi räcker för alla åldrar, från unga till äldre. Foto: Cathrine Gustavsson
Jens Nilsen och Åsa Karlström laddar för jul. Foto: Privat
Jens Nilsen jobbar med julskinkan. Foto: Åsa Karlström
Åsa Karlström har under flera år stått bakom en insamling av julklappar, som delas ut tillsammans med julmat. Foto: Cathrine Gustavsson
Limousintur med bubbel för några kvinnor på Torpdalen. Foto: Åsa Karlström
Anna-Maria Eriksson och Monica Aronsson. Foto: Åsa Karlström
Foto: Cathrine Gustavsson

Åsa vill göra julen positiv för alla

Från de yngsta till de äldsta. Åsa Karlströms engagemang verkar räcka till alla. Nu pågår julinsamlingen för fullt. Den 22 december har "tomteverkstaden" sin utdelning i Karlskoga. För Åsa själv är julen inte något hon längtar till.

I snart 40 år har Åsa Karlström haft fast jobb inom vården, de senaste 16 åren på vårdboendet Torpdalen i Karlskoga.

– Det har varit många förändringar och reformer under den tiden. Förr var det mer service – i dag tar vi hand om mycket sjukdom på plats, allt från palliativ vård till människor med psykiska sjukdomar och alkoholdemens, berättar Åsa Karlström, som är vårdbiträde.

– Jag har alltid velat jobba med människor, är genuint intresserad och det har blivit mer än bara mitt jobb.

Det senare är det många som kan skriva under på. Hon är en idéspruta som tillsammans med sina kollegor hittar på både det ena och andra för att sätta guldkant på tillvaron för de boende på Torpdalen. Det har blivit allt från limousintur runt Möckeln med bubbel och glad musik till tågresa ner till nya brandstationen. De ordnar glassfest, bjuder på fina ”Resorb-drinkar” och både bakar och fikar fint.

Julens dofter

Nu i december försöker de lyfta fram alla dofter som hör julen till – allt för att göra miljön så hemlik som möjligt. Det bakas pepparkakor och griljeras skinkor, det är julpynt och julmusik.

– Min chef Camilla Lindqvist är fantastisk. I år har hon gjort så vi kan ta julmat från en jättefin restaurang till alla boende och personal. Det där med smaksinnet är viktigt, inte minst för de äldre, säger Åsa, som även hon kommer att få del av maten.

För Åsa ska jobba på julafton, och det verkar som hon tycker det känns bra. Julen är inte något hon längtar efter.

– Julen är det värsta jag vet. Den ger mig stark ångest. Minnena från när jag var liten är kvar i mig.

Åsas berättelse om hur hon levde med en alkoholiserad mamma, där våld, fattigdom och utsatthet hörde till vardagen, stryker som en mörk vind över vårt samtal.

– Det fanns ingen jul och ärren finns kvar i själen, men jag har förlåtit min mamma.

När Åsa för 30 år sedan själv blev mamma tog hon igen det med råge. Säger själv att det var hysteriskt.

– Jag köpte så mycket paket, ville att mina söner skulle få allt jag själv inte fått. Jag kokade gröt till tomten, gjorde spår i snön – men sedan var det de billiga plast-svärden och Robin Hood-dräkterna jag sytt som de lekte mest med. Då fick jag en tankeställare: vad håller jag på med.

Ger till minst hundra

För många är Åsa mest känd genom fonden ”I kärlekens tecken.” Just nu växer berget av julklappar under granen, som i år står på Karlskoga hotell.

Både privatpersoner, föreningar och företag bidrar med paket, pengar och matvaror. Den 22 december kommer Åsa och sju nära vänner hjälpas åt att packa hundra kassar med mat. Julskinka, must, potatis, ägg, prinskorv, senap – allt som ska finnas på ett julbord ska plockas ihop.

– Listan över alla som önskar hjälp är klar. Sedan sorterar vi paketen så att varje familj får det som passar just dem ur julklappshögen, säger Åsa.

Skördar efter mycket arbete

Tidigare år har de varit många i tomteverkstaden, men i år blir den coronaanpassad. Familjerna får också komma fram en i taget, utifrån nummerlappssystem, så det inte blir långa köer utanför hotellet. De som får hjälp finns främst i Karlskoga, Degerfors, Storfors, Hällefors och Kristinehamn. Till några kör de ut.

– Det går lättare nu att få in pengar och saker. Det är som att jag skördar efter allt arbete jag lagt ner på fonden under 20 år. ”Du visar att du gör det du säger att du ska göra”, säger mina vänner till mig.

För Åsa har det alltid varit viktigt att se de som är närmast, grannpojken eller personen på parkbänken.

– Det är många som verkar ha det extra tufft i år, med permitteringar och förlorade arbeten på grund av coronan, säger Åsa.

Saknade beröringen

Även för de personer hon jobbar med på Torpdalen har coronan minst sagt påverkat.

– Vi märkte hur en kvinna tappade lusten. Vi planerade att börja med palliativ vård och kallade då dit hennes dotter. När dottern kom in, talade med och rörde vid sin mamma, piggnade kvinnan på sig. Det var det hon saknat, berättar Åsa.

I dag har Åsa fått två barnbarn, som hon är mycket glad över.

– Det är fantastiskt att livet gick den här vägen. Jag har satt punkt och fått de svar jag behöver. Så här blev mitt liv. Jag har insett att jag har ett hål som jag måste leva med. Det som har bestående värde är kärleken.

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Utgrävarglädje

Under helgen undersökte länsmuseet tillsammans med länsstyrelsen och Sveriges Metallsökarförening en förhistorisk fyndplats i Storsicke utanför Glanshammar. Både nutida och äldre fynd gjordes, Martin Rundkvist, arkeolog, sammanfattar. – Det äldsta var från 200-talet, romartiden, ett dräktspänne som har hållit ihop en klänning. Från 400-talet hittades ett dekorerat beslag som skvallrar…

Nu rustar de mötesplatsen vid den hälsobringande källan

De gamla hederstecknen i form av stolar med uthuggna sittytor vid Spånbrokällan i Lerbäck är ett minne blott. Nu ersätts de av robusta sittbänkar i trä, för att platsen ska fortsätta att vara en mötesplats vid den anrika hälsokällan.

”Jag vet inte vem jag är om jag inte får odla”

Att vara självständig är viktigt för Anna Lehman och lika viktigt är att kunna skapa. Hon har gjort en livsomställning för att få utlopp för det hon upplever ger henne välbefinnande - att odla blommor.
"De där åren var det mer rollerna patient och vårdgivare, nu har vi möjlighet att vara mor och son. Numera pratar vi mycket om kameror" berättar Erik. "Ja, eller snarare, du pratar och jag lyssnar" säger Eva och båda skrattar. Foto: Karin Löwengren
Det är svårt att hinna ta en bild där Erik inte skrattar. Foto: Karin Löwengren
Hunden Daisy är Eriks stora kärlek. Foto: Karin Löwengren
En av Eriks bilder. Fler går att se på instagramkontot photo_by_widlund. Foto: Erik Widlund
Nu vågar Eva slappna av igen. Foto: Karin Löwengren

Erik och mamma Eva har massor av glädje att ta igen

Erik Widlund levde med psykoser, självhat och upprepade självmordsförsök under många år. Numera består livet av föreläsningar, fotografering, hunden Daisy och högljudda skratt. – Ja, jag skrattar mycket, jag har mycket glädje att ta igen, säger Erik med ett leende.

När man träffar Erik Widlund, 43 år, från Kumla, är det svårt att tro att det någonsin funnits ett enda moln på hans himmel; han är pratsam och sprider glad energi omkring sig. Men ungefär tio år av hans liv gick till konstanta tankar på att han ville dö.

– Jag var väldigt stressad i början av 20-årsåldern och gick in i ett utmattningssyndrom. Jag blev paranoid, deprimerad och självhatet växte till, förklarar han.

Eriks första självmordsförsök ledde till att han blev inlagd på akutpsyk i Örebro. Varken Erik eller Eva Hansson, hans mamma, vet hur länge han låg där – tidsbegreppen för de åren är försvunna – för Eva av sömnlöshet och stress över att aldrig veta vad nästa telefonsamtal innebar, och för Erik, som mest, 14 olika slags mediciner per dag och flera elchocksbehandlingar. Tvångsinläggningar och självmordsförsök blev slentrian i det nattsvarta hat som Erik levde med inombords.

– Jag var ju alarmerande beredd 24 timmar per dygn. Om Erik ringde mitt i natten så var det bara att hoppa upp ur sängen, sedan körde vi runt och jag lyssnade tills det lättade. Sedan skulle jag upp och jobba klockan sju. Det var tufft, mycket tufft, säger Eva.

– Ja, det var åtta-tio år som det var riktigt jävla illa, det lugnade mig att tänka på och prata om att jag skulle plågas. Det var väl ingen häftig resa för dig? frågar Erik.

– Nej, det kan jag inte påstå, säger Eva torrt.

Kärleken och värmen mellan Erik och Eva går nästan att ta på. Han tjuväter av kakorna medan hon säger åt honom att sätta sig längst ut i soffan där det inte finns några kuddar.

– Jag har aldrig varit så nära döden som när jag har fötterna på mors uppfluffade soffkuddar! säger Erik och skrattar högt.

Erik berättar att han under en period var helt utsuddad som person, nollställd känslomässigt, förutom det starka hatet.

– Jag visste att mina anhöriga skulle ha det bättre utan mig, men samtidigt ville jag inte lämna dem i sorg. Jag har stått på tågspåret och ringt mor för att säga hejdå.

Tårarna rinner på Eva när hon berättar.

– Genom luren hörde jag tåget komma, jag bara skrek rakt ut, kastade på mig kläderna och åkte. Jag har aldrig sett Erik så arg som han var då, han blev tvångsomhändertagen direkt. Jag kände mig oerhört ensam de här åren, det var kämpigt. I efterhand har mina vänner frågat varför jag inte berättade, men jag ville inte lämna ut Erik, det var ju en ”skämssjukdom”.

Det har gått åtta år sedan Eriks senaste självmordsförsök. Han konstaterar att han kan se en slags vändpunkt tack vare bland annat terapeuten Amir.

– Jag kände att ”det finns en chans nu”, men var jätterädd att det skulle tas ifrån mig. Någonstans blir skitlivet en trygghet, för det har man lärt sig hantera, förklarar han.

För Eva var det tveeggat när Erik började må bättre; hon behövde släppa taget igen.

– Flera gånger per dag pratade vi i telefonen. När det inte behövdes mer… det var en plåga för mig. Men det växte fram att jag vågade lita på att ”nu mår han bättre”.

Erik är fylld av tacksamhet, men Eva känner inte att hon hjälpte honom tillräckligt när han var sjuk.

– Jag har funnits där, så mycket mer har jag inte kunnat göra.

Men vad skulle du ha gjort då, tänker du?

– Det var en bra fråga! Men det har gett en känsla av att jag har varit en dålig mamma, jag gjorde för lite, säger Eva sorgset.

Numera är rutiner jätteviktiga för Erik och han har behövt lära sig att leva igen.

– Jag är fortfarande sjuk och jag lever med återkommande skov och tankar om döden. Men jag anser att jag har det väldigt bra. Det är inte synd om mig, det är liksom en del av mig. Det handlar om acceptans, konstaterar han.

De senaste tre-fyra åren har han hållit i suicidpreventiva föreläsningar för Riksförbundet Hjärnkoll, han har börjat med naturfotografering och Daisy har kommit in i hans liv.

– Ja, hon är mitt allt, min fasta punkt och för söt för sitt eget bästa, säger han och ler och tittar på yorkshireterriern som ligger på en filt i soffan.

Erik har hållit föreläsningar för både läkare på Sahlgrenska sjukhuset och för politikerna i Almedalen och Eva säger att hon är så stolt över honom.

– Ja, det är jag! Jag kan inte fatta när han föreläser, han pratar ju så att det inte går att få tyst på honom. Jag är jätteglad att han har hittat fotograferingen och att han kan få leva ett liv som är värt att leva.

– Jag har mycket glädje att ta igen, säger Erik med ett leende.

Glada upplevelser i duggregn

Höstmarknad skapade glädje för de äldre på Hagagården i Glanshammar.