Tabletter

   För en tid sedan avslöjade jag en av mina hemliga böjelser i ett av mina kåserier. Detta skapade en hel del munterhet bland läsarna av kåsörens rader men det visade sig att jag inte var ensam om min böjelse.

Jag var inte ensam om att organisera om disken i diskmaskinen efter den jag delar hushållet med. Jag kanske kan skylla på miljön eftersom jag säkert sparar in var sjätte eller sjunde disk och på så sätt minskar belastningen på våra vattendrag. Förmodligen är det nog bara ett utslag av överdrivet ordningssinne på gränsen till något sjukligt. Nu ska kåsören avslöja ytterligare en sak på samma tema – något som skiljer och samtidigt för oss samman i hushållet.

   Härom veckan tog jag mod till mig och påpekade för frun att hennes metod att trycka ut huvudvärkstabletter ur den aluminiumkartan där de är förpackade sände kalla kårar längs min ryggrad. Tabletterna trycktes ut i ett måfå-mönster helt utan system och tanke. Bristen på organisation, systematik och logik var uppenbar.

De små locken av tunn, tunn metall fladdrar oregelbundet. Jag blir tvingad att vända och vrida på kartan av tabletter för att lista ut vilka tabletter som är kvar och vilka fickor som är tomma. Att få tillbaka kartan i asken är en nästintill omöjlig uppgift speciellt när den andra kartan finns i förpackningen, tillsammans med bipacksedeln som är det första som måste ut ur den slimmade kartongen.

”Jag trycker ut dem där tummen hamnar ” säger hon till mig när jag frågar vad anledningen till denna i mitt tycke sorglösa inställning till att ta ut tabletterna beror på. Men jag kan ändå inte annat än gilla hennes äventyrliga och obekymrade sätt att jobba när hon tar sin medicin.

Det här innebär att en av mina självpåtagna uppgifter i hushållet är att skapa ordning och symmetri i askens två kartor. När jag behöver en huvudvärkstablett ser jag det som mitt uppdrag att städa och ordna kartorna med kvarvarande tabletter i en logisk struktur.

   Det är ett märkligt behov jag har att bringa ordning i asken. Jag har ingen aning om varför eller hur det började. Men jag är nog en sån som vill hitta mönster och system i vardagen.

Jag är road av både korsord och Sudoku och det låter lite grand som om det finns i samma område som att effektivisera i diskmaskinen eller organisera aluminiumkartorna i asken för huvudvärkstabletter.

Som tur är så är jag ingen storkonsument av huvudvärkstabletter vilket är bra för då skulle mina konstiga böjelser påverka mitt liv i större omfattning än vad det gör idag. Jag lockas på ett märkligt sätt av att klippa bort de aluminiumflärpar och aluminiumrutor som är tomma för att på ett strukturerat sätt kunna fortsätta äta huvudvärkstabletter vid behov.

   Jag funderade på om jag var ensam om detta förhållningssätt till ordningen i dessa askar så jag intervjuade mina arbetskamrater runt kaffebordet en dag när vi hade brist på samtalsämnen. Det visade sig att jag inte var ensam om mitt sätt att ordna huvudvärkstabletterna på. Alla kunde berätta om respektive, fruar, sambo eller en make som betedde sig som min livskamrat.

   Det verkar svårt att hitta ett par där de båda gör på samma sätt när de letar fram tabletter eller fyller på diskmaskinen.

Åke Johansson

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Kronprinsessan slår alla kungar

Vi har haft finbesök i länet. Kronprinsessan med sin prins, Daniel, var här för ett par veckor sedan. Eller som

”Jag håller inte med dig!”

Då och då träffar jag personer som läser mina krönikor och säger: ”Jag tänkte nästan skriva ett mail eller sms

Här minsann händer det grejer

Säga vad man vill om Västernärke, men där har det verkligen hänt saker värda att berätta. Min anonyma källa Hasselfors-Lasse,

Nu är det äntligen dags – restriktioner goodbye!

Nu är det äntligen dags! Att fritt få göra vad man vill utan att tänka efter före. Ingen kunde väl föreställa sig i februari 2020 att det skulle ta nitton månader innan allt blev som vanligt igen.

Men jag kommer ihåg att expertisen varnade just för det. ”Cirka två år” sa någon smittskyddsexpert just vid utbrottet, men inte ville man tro på det.

Jag hörde just ett program på radion som ställde frågan: Vad kommer att förändras i ditt liv? Och jag tänkte direkt att nej, det blir just ingenting. I radioprogrammet talades det mest om de som jobbat hemifrån. Det gäller inte mig. Jag har inte jobbat hemifrån en enda dag för det är tekniskt omöjligt. Så det blir ingen skillnad. Jag går inte heller regelbundet på fotboll, hockey eller andra publiksporter. Så det blir ingen skillnad. Det var evigheter sen jag gick på stor konsert eller festival. Så det blir ingen skillnad.

Men sedan började jag tänka lite längre. Det är bra att göra ibland, för jag kom på en hel massa saker som gör skillnad även för mig.

Jag kan åka utanför Sveriges gränser igen. Jag var visserligen i Tyskland redan i somras, men nu kan jag åka på en riktigt gemytlig tysk julmarknad igen. Jag längtar redan. Jag kan hälsa på vänner i Spanien och Amerika. Det sistnämnda kräver ju både tid och resurser förstås, men jag kan i alla fall. Om det blir av är en annan sak.

Jag kan gå på teater igen. Alltför sällan kommer man iväg, men att åka och se de fantastiskt professionella skådisarna på Länsteatern i Örebro har jag saknat, plus Karlskogarevyerna förstås.

Jag kan gå på kurs igen. Vad ska jag lära mig? Italienska? Måla akvarell? Ta jägarexamen? Inspelningsteknik? Dansa folkdans?

Vi kan arrangera pubkvällar i hembygdsföreningen igen. Det är roligt varje gång. Olika teman – vad ska det bli i höst? Halloween? Karaoke? 80-talet? Country? Kanske något helt galet för att fira? Pjäxdans? Eller vad hette det där som man gjorde på det knäppa 70-talet när man klädde sig i lakan? Togaparty!

Frågan är hur länge det dröjer innan vi börjar krama mer eller mindre främmande människor igen eller hälsa i hand. Jag saknar handhälsningen. Det blir inte riktigt på riktigt att bara säga sitt namn och vifta lite vilset med handen.

Men jag hoppas att vissa saker dröjer kvar. Digitala möten till exempel. Bor man flera mil från stan så vet man att det är mycket längre för folk att åka ut till landet än tvärtom. Digitala möten är oöverträffade. Man sparar massor av tid och bensinpengar och miljöpåverkan. Och det är inte så himla svårt när man gjort det några gånger. Betydligt mindre småprat och annat tidsödande blir det också. Kaffepauserna blir inte lika roliga, men å andra sidan kan man sätta igång tvättmaskinen eller potatisgrytan under tiden.

Jag säger välkommen till en normalare värld och hoppas på att covid -19 kan betraktas ungefär som en säsongsinfluensa i fortsättningen.

Att bli gammal är inget för veklingar

Tre kvinnor. Tre länsbor. En pensionerad sjuksköterska, en biomedicinsk civilingenjör och en närmare 100-årig professor emeritas som vill lyfta samhällets