Tabletter

   För en tid sedan avslöjade jag en av mina hemliga böjelser i ett av mina kåserier. Detta skapade en hel del munterhet bland läsarna av kåsörens rader men det visade sig att jag inte var ensam om min böjelse.

Jag var inte ensam om att organisera om disken i diskmaskinen efter den jag delar hushållet med. Jag kanske kan skylla på miljön eftersom jag säkert sparar in var sjätte eller sjunde disk och på så sätt minskar belastningen på våra vattendrag. Förmodligen är det nog bara ett utslag av överdrivet ordningssinne på gränsen till något sjukligt. Nu ska kåsören avslöja ytterligare en sak på samma tema – något som skiljer och samtidigt för oss samman i hushållet.

   Härom veckan tog jag mod till mig och påpekade för frun att hennes metod att trycka ut huvudvärkstabletter ur den aluminiumkartan där de är förpackade sände kalla kårar längs min ryggrad. Tabletterna trycktes ut i ett måfå-mönster helt utan system och tanke. Bristen på organisation, systematik och logik var uppenbar.

De små locken av tunn, tunn metall fladdrar oregelbundet. Jag blir tvingad att vända och vrida på kartan av tabletter för att lista ut vilka tabletter som är kvar och vilka fickor som är tomma. Att få tillbaka kartan i asken är en nästintill omöjlig uppgift speciellt när den andra kartan finns i förpackningen, tillsammans med bipacksedeln som är det första som måste ut ur den slimmade kartongen.

”Jag trycker ut dem där tummen hamnar ” säger hon till mig när jag frågar vad anledningen till denna i mitt tycke sorglösa inställning till att ta ut tabletterna beror på. Men jag kan ändå inte annat än gilla hennes äventyrliga och obekymrade sätt att jobba när hon tar sin medicin.

Det här innebär att en av mina självpåtagna uppgifter i hushållet är att skapa ordning och symmetri i askens två kartor. När jag behöver en huvudvärkstablett ser jag det som mitt uppdrag att städa och ordna kartorna med kvarvarande tabletter i en logisk struktur.

   Det är ett märkligt behov jag har att bringa ordning i asken. Jag har ingen aning om varför eller hur det började. Men jag är nog en sån som vill hitta mönster och system i vardagen.

Jag är road av både korsord och Sudoku och det låter lite grand som om det finns i samma område som att effektivisera i diskmaskinen eller organisera aluminiumkartorna i asken för huvudvärkstabletter.

Som tur är så är jag ingen storkonsument av huvudvärkstabletter vilket är bra för då skulle mina konstiga böjelser påverka mitt liv i större omfattning än vad det gör idag. Jag lockas på ett märkligt sätt av att klippa bort de aluminiumflärpar och aluminiumrutor som är tomma för att på ett strukturerat sätt kunna fortsätta äta huvudvärkstabletter vid behov.

   Jag funderade på om jag var ensam om detta förhållningssätt till ordningen i dessa askar så jag intervjuade mina arbetskamrater runt kaffebordet en dag när vi hade brist på samtalsämnen. Det visade sig att jag inte var ensam om mitt sätt att ordna huvudvärkstabletterna på. Alla kunde berätta om respektive, fruar, sambo eller en make som betedde sig som min livskamrat.

   Det verkar svårt att hitta ett par där de båda gör på samma sätt när de letar fram tabletter eller fyller på diskmaskinen.

Åke Johansson

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Det lärde jag som roddare åt Roland

Den folkkäre dragspelsvirtuosen Roland Cedermark avled på julaftonen i en ålder av 82 år. Härjedaling och bördig från Sveg. Mannen

Då vi skulle lukta sprit och vara negativa

Året som de flesta beskriver som ”ett riktigt skitår” är slut och det är bara att hoppas på ett bättre

Som en värsta rockstjärna

Mycket ska man i dessa långa och långhåriga tider vara med om, innan coronan är över. Nu har jag till

Lucia, vaccin, glögg och fotboll

Luciadopp kan vara lussebullar och saffransskorpor till kaffet, men det kan också vara vinterbad den 13 december. Bad verkar vara

Möten på cykel

 Jag har ungefär fem kilometers väg till jobbet. Det är naturskön grusväg, asfalterad väg med morgontrafik, cykelbana genom morgontrötta villakvarter. Jag cyklar genom parker på välskötta gångar, färden tar mig längs ån och till slut över ån och fram till min arbetsplats. 

   Nästan varje dag möter jag mina pendlarvänner, det är dem jag ser på min resa till arbetsplatsen. Jag har nu sett samma människor i snart fem år, några av dem kämpar på cykel precis som jag, andra promenerar. Alla är vi på väg någonstans, förmodligen till våra jobb, men inte alla.

Vart är de på väg?

   Den första som jag möter är en äldre man som står där längs kanten på den grusade cykelvägen. Han står där med sin fina, dyra kikare och skådar på fåglar. Han tittar väldigt sällan på mig när jag trampar förbi. Han koncentrerar sig på sina fjäderprydda vänner och tar ingen notis om mig. Denne man hälsar jag aldrig på och han hälsar inte på mig.

Kämpar mig uppför backen och när jag fortsätter genom villaområdet möter jag två personer, en man och en kvinna som jag egentligen inte känner utan mer känner till. Vi har så smått börjat heja på varandra då vi möts. Lite avvaktande, kanske inte så hjärtligt, mer pliktskyldigt. Jag vet vilka de är och de vet vem jag är.

     När jag sedan kört genom rondellen möter jag en yngre kvinna på cykel som jag känner igen till utseendet och jag ser på hennes blick att hon känner igen mig. Men vi har ännu inte börjat att hälsa, det känns märkligt, så typiskt närkingskt.

Några minuter senare möter jag en gammal arbetskamrat också på cykel. En ung kvinna med en tom barnsadel på cykeln. Hon kommer alltid i full fart, förmodligen sen till jobbet efter att hon lämnat barn på förskolan. Vi hejar hjärtligt i farten.

När jag kommit in i parken möter jag en kvinna med rullator. Hon synar mig noggrant från topp till tå, eller från keps till pedal och jag tror att jag kanske egentligen känner henne. Jag tror på något vis att hon är från mina hemtrakter men åldersskillnaden är stor och det är ingen som fanns i min ungdoms umgängeskrets. Vi hejar inte på varandra utan tittar på alla fåglarna i parken istället när vi möts.

   När jag nästan är framme vid jobbet får jag ofta stanna vid ett rödljus. Ibland står där en dam på andra sidan, välklädd, nästan parant. Jag har träffat henne en gång för några år sedan, helt kort, kanske i tio minuter men jag känner igen henne ändå. Varför vet jag inte. I min fantasi är hon någon form av receptionist, och änka kanske, då hon ofta är kladd i svart. Jag ser att hon haltar lätt men ändå så har hon ett oklanderligt yttre. Jag ser att mitt korta möte med henne inte gett något bestående minne hos henne av mig. När vi möts på övergångsstället går hon i sina egna tankar. I min fantasi är hennes tankar sorgsna.

  En minut senare är jag på jobbet och alla möten blir bortglömda. Bortglömda till nästa morgon då de dyker upp igen, som smultron på en tråd.

Skriven av Åke Johansson