Bussiga Åke och hans busiga Carin

På tur i falckarnas land. Det låter som en spännande ornitologisk reseskildring men handlar i stället om livet på en livsmedelsbuss i Västernärke på 70-talet.

Det var länge sedan jag läste en så charmig och landsbygdsnära bok. Det här är äkta kulturhistoria om människor (inte sällan udda) och tankar sedda från ett barnsperspektiv och utmejslade inuti en varubuss.

Det är alltså Carin Moberg som i ”Pappas tös” berättar om turerna hon gjorde med sin pappa Åke Moberg, legendarisk varubussrattare under många år.

Titeln har att göra med att det var ”Falckarnas” buss som pappa Åke körde. Falcks varubuss utgick från Vintrosa och kördes runt på varenda bygata inom ett par mils radie från Vintrosa.

Och visst har rubriken fog för sig. Åke Moberg var en bussig mobil handelsman­ som på ett nästan uppoffrande sätt hjälpte människor i bygden med inte bara att leverera livsmedel, utan inte sällan med att bära hem varorna, prata med folk en stund, uppmuntra ensamma med några positiva ord och vara en slags allmän trygghet för bygden.

De är borta nu. Både den här bussen och den som Göte Thyberg körde i Östernärke. Men för många människor på bygden var de pulsådern till ett drägligt liv.

Carin Moberg släpper loss en härlig berättarteknik, där hon ser allt från ett barns perspektiv. På så sätt blir den här boken ett viktigt tidsdokument om en svunnen era, då inte alla var stöpta

i samma form.

Här möter vi Skrantåsa-Erik, Albuska-John, Svenna-Johan, Nisse på Mossen, tant Gerda i Bäck, kyrkoherde Isman, leksaks-Fabrikörn, Nisseskratt, fru Segelberg som alltid ville ha Port Salut, Vintrosas A-mor, motorcykel-Rosell i Ribboda, Lanna-Märta, Mariga Mary, Strykjärns-Lasse och en lång rad andra härliga individer.

Härliga, äkta människor, av vilka de flesta är borta sedan länge. En del finns på bild i boken, och minsann, några av bilderna är från ett reportage som undertecknad gjorde om varubussen någon gång sent 70-tal. Och var ska Länsposten vara med och bevaka, om inte på landsbygden.

Carin är alltså barn när hon följer med pappa Åke på hans långa dagsturer. Byarna passerar revy som på ett pärlband: Lanna, Hidingebro, Tångeråsa, Bälsås, Lekhyttan, Klunkhyttan, Ribbohyttan, Sörgårdarna, Brohyttan, Spånga, Ängsholmen, Gräve, Åkerby, Lindbacka…

Ibland drar kunderna med sig koskit på stövlarna in i varubussen. Eller också luktar det gris ordentligt efter en och annan. Det är äkta landsbygd, med äkta dofter. Lilla Carin lär sig att de här människorna och hennes pappa, lanthandlaren i ordets rätta bemärkelse, har något gemensamt de värnar – livet på landsbygden. Genuint, osminkat.

Mellan varven är Carin busig och smygläser serietidningar, som sedan ska säljas. Det gäller att bläddra försiktigt så att kunderna inte upptäcker att de är lästa.

I dag är Carin färgspecialist i gamla kvarnen i Karlslund. Hon blev inte busschaufför/lanthandlare som hon i barnaåren trodde hon skulle bli. Hennes dotter Kajsa Moberg fick Unga landsbygdspriset för framgångsrikt företagande 2020 – Kavat snickeri i Asker. Det blev landsbygd i alla fall. Äpplena föll inte långt.

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Rösta i det bortglömda valet

Kyrkoval. Det bortglömda valet sägs det. Och visst är det så jämfört med de allmänna politiska valen. Cirka 20 procent

Ibland blir det riktigt roligt!

Ibland händer det saker som man bara inte kan låta bli att berätta. Som den här, som utspelade sig när

Skorna visar att jag är gammal

Ska man skriva en krönika om att bli gammal måste man börja med att slå fast att man INTE ska

Guldbröllop firas på traktorsitsen

”Ocken har velat ha honom”, sa gumman som tittade på burken där det stod GIFT, under två korslagda benknotor och

Tankar om klimatrapporten

”När det ekonomiska systemet krockar med det ekologiska systemet är det ekonomin som måste anpassas” Detta skrev Mats Gunnarsson i