Bussiga Åke och hans busiga Carin

På tur i falckarnas land. Det låter som en spännande ornitologisk reseskildring men handlar i stället om livet på en livsmedelsbuss i Västernärke på 70-talet.

Det var länge sedan jag läste en så charmig och landsbygdsnära bok. Det här är äkta kulturhistoria om människor (inte sällan udda) och tankar sedda från ett barnsperspektiv och utmejslade inuti en varubuss.

Det är alltså Carin Moberg som i ”Pappas tös” berättar om turerna hon gjorde med sin pappa Åke Moberg, legendarisk varubussrattare under många år.

Titeln har att göra med att det var ”Falckarnas” buss som pappa Åke körde. Falcks varubuss utgick från Vintrosa och kördes runt på varenda bygata inom ett par mils radie från Vintrosa.

Och visst har rubriken fog för sig. Åke Moberg var en bussig mobil handelsman­ som på ett nästan uppoffrande sätt hjälpte människor i bygden med inte bara att leverera livsmedel, utan inte sällan med att bära hem varorna, prata med folk en stund, uppmuntra ensamma med några positiva ord och vara en slags allmän trygghet för bygden.

De är borta nu. Både den här bussen och den som Göte Thyberg körde i Östernärke. Men för många människor på bygden var de pulsådern till ett drägligt liv.

Carin Moberg släpper loss en härlig berättarteknik, där hon ser allt från ett barns perspektiv. På så sätt blir den här boken ett viktigt tidsdokument om en svunnen era, då inte alla var stöpta

i samma form.

Här möter vi Skrantåsa-Erik, Albuska-John, Svenna-Johan, Nisse på Mossen, tant Gerda i Bäck, kyrkoherde Isman, leksaks-Fabrikörn, Nisseskratt, fru Segelberg som alltid ville ha Port Salut, Vintrosas A-mor, motorcykel-Rosell i Ribboda, Lanna-Märta, Mariga Mary, Strykjärns-Lasse och en lång rad andra härliga individer.

Härliga, äkta människor, av vilka de flesta är borta sedan länge. En del finns på bild i boken, och minsann, några av bilderna är från ett reportage som undertecknad gjorde om varubussen någon gång sent 70-tal. Och var ska Länsposten vara med och bevaka, om inte på landsbygden.

Carin är alltså barn när hon följer med pappa Åke på hans långa dagsturer. Byarna passerar revy som på ett pärlband: Lanna, Hidingebro, Tångeråsa, Bälsås, Lekhyttan, Klunkhyttan, Ribbohyttan, Sörgårdarna, Brohyttan, Spånga, Ängsholmen, Gräve, Åkerby, Lindbacka…

Ibland drar kunderna med sig koskit på stövlarna in i varubussen. Eller också luktar det gris ordentligt efter en och annan. Det är äkta landsbygd, med äkta dofter. Lilla Carin lär sig att de här människorna och hennes pappa, lanthandlaren i ordets rätta bemärkelse, har något gemensamt de värnar – livet på landsbygden. Genuint, osminkat.

Mellan varven är Carin busig och smygläser serietidningar, som sedan ska säljas. Det gäller att bläddra försiktigt så att kunderna inte upptäcker att de är lästa.

I dag är Carin färgspecialist i gamla kvarnen i Karlslund. Hon blev inte busschaufför/lanthandlare som hon i barnaåren trodde hon skulle bli. Hennes dotter Kajsa Moberg fick Unga landsbygdspriset för framgångsrikt företagande 2020 – Kavat snickeri i Asker. Det blev landsbygd i alla fall. Äpplena föll inte långt.

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Mannen – fortfarande normen

Ett mycket tänkvärt replikskifte utspelades mellan Elisabeth Sandlund, chefredaktör på den kristna tidningen Dagen och K G Hammar, f d

Glöm Bondepraktikans tips

Jo, ni läste rätt. Jag gillar bönder. Det är lika bra att gå ut hårt direkt och tala om hur

Trenda eller hopplöst ute?

Svårt att hinna med…Tänker ibland att jag ska bli en sån där som hinner med. Då menar jag inte att

Människans bästa vän behövs

Människans bästa vän har fyra ben, och behövs verkligen. Jag talar förstås om sängen. Nej, nu försökte jag bara vara

Skidsemester och söndagslunch

Man får göra vad man kan för att roa sig i dessa tider. Inga utlandsresor, inga besök på musikevenemang eller