Bussiga Åke och hans busiga Carin

På tur i falckarnas land. Det låter som en spännande ornitologisk reseskildring men handlar i stället om livet på en livsmedelsbuss i Västernärke på 70-talet.

Det var länge sedan jag läste en så charmig och landsbygdsnära bok. Det här är äkta kulturhistoria om människor (inte sällan udda) och tankar sedda från ett barnsperspektiv och utmejslade inuti en varubuss.

Det är alltså Carin Moberg som i ”Pappas tös” berättar om turerna hon gjorde med sin pappa Åke Moberg, legendarisk varubussrattare under många år.

Titeln har att göra med att det var ”Falckarnas” buss som pappa Åke körde. Falcks varubuss utgick från Vintrosa och kördes runt på varenda bygata inom ett par mils radie från Vintrosa.

Och visst har rubriken fog för sig. Åke Moberg var en bussig mobil handelsman­ som på ett nästan uppoffrande sätt hjälpte människor i bygden med inte bara att leverera livsmedel, utan inte sällan med att bära hem varorna, prata med folk en stund, uppmuntra ensamma med några positiva ord och vara en slags allmän trygghet för bygden.

De är borta nu. Både den här bussen och den som Göte Thyberg körde i Östernärke. Men för många människor på bygden var de pulsådern till ett drägligt liv.

Carin Moberg släpper loss en härlig berättarteknik, där hon ser allt från ett barns perspektiv. På så sätt blir den här boken ett viktigt tidsdokument om en svunnen era, då inte alla var stöpta

i samma form.

Här möter vi Skrantåsa-Erik, Albuska-John, Svenna-Johan, Nisse på Mossen, tant Gerda i Bäck, kyrkoherde Isman, leksaks-Fabrikörn, Nisseskratt, fru Segelberg som alltid ville ha Port Salut, Vintrosas A-mor, motorcykel-Rosell i Ribboda, Lanna-Märta, Mariga Mary, Strykjärns-Lasse och en lång rad andra härliga individer.

Härliga, äkta människor, av vilka de flesta är borta sedan länge. En del finns på bild i boken, och minsann, några av bilderna är från ett reportage som undertecknad gjorde om varubussen någon gång sent 70-tal. Och var ska Länsposten vara med och bevaka, om inte på landsbygden.

Carin är alltså barn när hon följer med pappa Åke på hans långa dagsturer. Byarna passerar revy som på ett pärlband: Lanna, Hidingebro, Tångeråsa, Bälsås, Lekhyttan, Klunkhyttan, Ribbohyttan, Sörgårdarna, Brohyttan, Spånga, Ängsholmen, Gräve, Åkerby, Lindbacka…

Ibland drar kunderna med sig koskit på stövlarna in i varubussen. Eller också luktar det gris ordentligt efter en och annan. Det är äkta landsbygd, med äkta dofter. Lilla Carin lär sig att de här människorna och hennes pappa, lanthandlaren i ordets rätta bemärkelse, har något gemensamt de värnar – livet på landsbygden. Genuint, osminkat.

Mellan varven är Carin busig och smygläser serietidningar, som sedan ska säljas. Det gäller att bläddra försiktigt så att kunderna inte upptäcker att de är lästa.

I dag är Carin färgspecialist i gamla kvarnen i Karlslund. Hon blev inte busschaufför/lanthandlare som hon i barnaåren trodde hon skulle bli. Hennes dotter Kajsa Moberg fick Unga landsbygdspriset för framgångsrikt företagande 2020 – Kavat snickeri i Asker. Det blev landsbygd i alla fall. Äpplena föll inte långt.

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Vill inte vänja mig vid en sån jul…

Man vänjer sig” heter en ganska sorglig låt av Kjell Höglund. Sorglig för att den beskriver ett tråkigt liv. Men

Ungt coronasnack och en bilbaby

Jag öppnade dörren åt grannpojken härom dagen. Han hade glömt nyckeln. Vi har en dubblett, just för sådana situationer. Och

Tabletter

   För en tid sedan avslöjade jag en av mina hemliga böjelser i ett av mina kåserier. Detta skapade en hel del munterhet bland läsarna av kåsörens rader men det visade sig att jag inte var ensam om min böjelse.

Jag var inte ensam om att organisera om disken i diskmaskinen efter den jag delar hushållet med. Jag kanske kan skylla på miljön eftersom jag säkert sparar in var sjätte eller sjunde disk och på så sätt minskar belastningen på våra vattendrag. Förmodligen är det nog bara ett utslag av överdrivet ordningssinne på gränsen till något sjukligt. Nu ska kåsören avslöja ytterligare en sak på samma tema – något som skiljer och samtidigt för oss samman i hushållet.

   Härom veckan tog jag mod till mig och påpekade för frun att hennes metod att trycka ut huvudvärkstabletter ur den aluminiumkartan där de är förpackade sände kalla kårar längs min ryggrad. Tabletterna trycktes ut i ett måfå-mönster helt utan system och tanke. Bristen på organisation, systematik och logik var uppenbar.

De små locken av tunn, tunn metall fladdrar oregelbundet. Jag blir tvingad att vända och vrida på kartan av tabletter för att lista ut vilka tabletter som är kvar och vilka fickor som är tomma. Att få tillbaka kartan i asken är en nästintill omöjlig uppgift speciellt när den andra kartan finns i förpackningen, tillsammans med bipacksedeln som är det första som måste ut ur den slimmade kartongen.

”Jag trycker ut dem där tummen hamnar ” säger hon till mig när jag frågar vad anledningen till denna i mitt tycke sorglösa inställning till att ta ut tabletterna beror på. Men jag kan ändå inte annat än gilla hennes äventyrliga och obekymrade sätt att jobba när hon tar sin medicin.

Det här innebär att en av mina självpåtagna uppgifter i hushållet är att skapa ordning och symmetri i askens två kartor. När jag behöver en huvudvärkstablett ser jag det som mitt uppdrag att städa och ordna kartorna med kvarvarande tabletter i en logisk struktur.

   Det är ett märkligt behov jag har att bringa ordning i asken. Jag har ingen aning om varför eller hur det började. Men jag är nog en sån som vill hitta mönster och system i vardagen.

Jag är road av både korsord och Sudoku och det låter lite grand som om det finns i samma område som att effektivisera i diskmaskinen eller organisera aluminiumkartorna i asken för huvudvärkstabletter.

Som tur är så är jag ingen storkonsument av huvudvärkstabletter vilket är bra för då skulle mina konstiga böjelser påverka mitt liv i större omfattning än vad det gör idag. Jag lockas på ett märkligt sätt av att klippa bort de aluminiumflärpar och aluminiumrutor som är tomma för att på ett strukturerat sätt kunna fortsätta äta huvudvärkstabletter vid behov.

   Jag funderade på om jag var ensam om detta förhållningssätt till ordningen i dessa askar så jag intervjuade mina arbetskamrater runt kaffebordet en dag när vi hade brist på samtalsämnen. Det visade sig att jag inte var ensam om mitt sätt att ordna huvudvärkstabletterna på. Alla kunde berätta om respektive, fruar, sambo eller en make som betedde sig som min livskamrat.

   Det verkar svårt att hitta ett par där de båda gör på samma sätt när de letar fram tabletter eller fyller på diskmaskinen.

Åke Johansson

Det är synd om människorna

Det är synd om människorna, sa Strindberg. Och visst är det. Allting är relativt, sa Einstein. Och visst är det.

Tre-i-ett

   Jag trodde att det kunde vara max två-i-ett för män, men idag slog jag personligt rekord när jag hittade en produkt med tre-i-ett. Själva förpackningen hade en dov jordartad färgskala: svart, mörkgrön, mörkblå eller brun. Lite i skymundan på hygienhyllan i mataffären stod de där. Tre-i-ett, den kändes väldigt stolt över sina tre kunskaper och kvalitéer. Men det var inget den pratade högt om i sitt färg- och formspråk. Köparna fick gå några extra meter och leta en smula för att komma rätt.

Tre funktioner i ett, tvål för hår-ansikte-kropp, men den hade en begränsning, den vände sig till män och enbart män. Klara, raka besked i enkla och funktionella diskreta dofter, med namn som sport, endurance och performance, vad nu det är för typ av dofter? Med en sådan marknadsföringsprofil och attityd är det meningslöst att ens försöka vända sig till kvinnor. Förmodligen är schampo och rengöringsprodukter den sista av branscher som är hårt nischad mot manlig och kvinnlig könstillhörighet om det nu finns något sådant som manligt och kvinnligt.

    Tror för övrigt inte att någon kvinna skulle vilja använda den här produkten. Det är bara en killgissning förstås, men om jag känner den kvinnliga delen av släktet rätt så skulle det vara fullständigt otänkbart. De skulle inte ens reflektera över att det var en möjlighet, att använda samma sorts tvål till håret, ansiktet och kroppen. Ur mitt perspektiv känns det som om de inte ens skulle förstå frågan om att den möjligheten överhuvudtaget skulle finnas. Det är klart att det måste vara olika sorters tvålar, känns mer eller mindre som om det är en naturlag för kvinnor.

   Vissa badrum känns mer eller mindre belägrade av färgglada burkar, flaskor och förpackningar i olika former och fasoner. Det doftar jordgubb, apelsin, medelhav, citrus och andra exotiska essenser från när och fjärran. Man öppnar ett skåp och där står burkarna och balanserar i höga staplar. På badkarskanten står flaskor, tuber och badbomber på parad, redo att hoppa i spat så fort en kvinna doppar tårna i badvattnet. Skulle man, som man, röra sig obetänksamt i duschen finns det en överhängande risk att det skramlar till och en smärre lavin av duschkrämer, balsam och schampoflaskor går i golvet och har du då otur spräcks flaskan på kvinnans favoritschampo. Du gör då allt som man kan för att försöka dölja ditt ofrivilliga och olyckliga tilltag. En incident som du som man sällan lyckas dölja någon längre tid.

    Om två kvinnor lever tillsammans vågar jag inte tänka på mängden av hudvårdsprodukter ett badrum skulle vara utrustat med. Frågan är om det överhuvudtaget skulle gå att röra sig i ett sådant badrum. Dessutom är det ju så att i våra moderna tider räknas ibland två kön som en förlegad syn att dela in människor. Det är något som inte riktigt nått fabrikanterna av schampo och duschtvål som envisas med att dela in oss människor i herr och dam, unisex-produkter var mer vanliga på sjuttiotalet men är inte så vanliga i våra dagar.

Mycket enklare att jobba tre-i-ett för oss simpla och enkelspåriga män och fruktbaserat för kvinnor.

Åke Johansson