Mycket arbete har de gjort men en del är kvar innan allt är på rätt plats. Håkan Henriksson, Emma Ode, Siw Ehrendahl och Elinor Magnérus är några av personerna som jobbar på Arkivcentrum Örebro län. Foto: Cathrine Gustavsson
Anna Karin Nilsson får hjälp av Elinor Magnérus.
Protokoll från Landsbygdspartiet Bondeförbundets Tidningsförenings sammanträde, när beslut togs om att börja ge ut Länsposten. Från 15 juli 1950.
6 500 flyttkartonger gick åt under flytten.
Unik Kalle Anka.
Det är andra gången som Håkan Henriksson flyttar arkivet. Förra gången var var drygt 20 år sedan.

Ett svenskt topparkiv i Örebro

Med 5 000 hyllmeter material och ett arkiv i toppskick vad gäller standard är Arkivcentrum i Örebro ett av Sveriges absolut största och fräschaste privata arkiv. De har nu börjat ta emot studiebesök efter flytten, och nästa år hoppas de kunna öppna för skolklasser igen.

Det senaste året har varit fullt av kartonger för de anställda på Arkivcentrum. För några år sedan blev de uppsagda från lokalen i centrala Örebro. Efter en tids letande stod det klart att flytten skulle gå till Nastagatan 11, snett mitt emot brandstationen i Örebro.

– De anställda har packat allt material. Det blev 6 500 flyttkartonger. Vi hade hjälp att flytta dem hit, men sedan har vi själva arbetat med att packa upp. Det tar längre tid att packa upp än att packa ner, säger Elinor Magnérus, arkivchef sedan november förra året.

För att kunna genomföra flytten har Arkivcentrum haft stängt sedan början av 2019.

– Det har varit ett hästjobb och oändligt mycket tyngd att packa ner och sedan ställa upp allt igen. Personalen har varit fantastisk i detta arbete. Nu har vi drygt tusen kartonger kvar, så vi börjar se slutet, säger Elinor Magnérus.

Flytten har även inneburit att de kunnat sortera ihop material som på grund av trångboddhet på förra platsen varit placerat på olika håll trots att det egentligen hör ihop. Men sådant tar också tid.

Det nya utrymmet i Nasta, Örebro, är på drygt 1 200 kvadratmeter – allt i gatuplan. På den ytan finns förutom själva arkivdepån även kontor, konferensrum och gemensamma utrymmen. Depån är 650 kvadratmeter stor, byggd som ett ”hus i huset” och full av hyllor på hjul för att använda utrymmet maximalt.

– Jämfört med andra län av motsvarande storlek har Örebro ett av de större arkiven för föreningar och företag i Sverige, säger Håkan Henriksson, arkivarie och verksamhetsledare i Örebro.

Och då syftar han på mängden material.

Själva hyllorna är flyttade från den tidigare lokalen. Sedan har de byggts på uppåt för att utnyttja takhöjden så mycket som det går. Lägg därtill en ny klimatanläggning som håller 35 procents fuktighet och en temperatur på 17,5 grader så är det lätt att förstå att detta är ett av Sveriges topparkiv. Investeringsdelen som Arkivcentrum själva står för är på 1,7 miljoner.

Arkivet innehåller material från företag, föreningar och privatpersoner i hela Örebro län. Tidsmässigt spänner det från slutet av 1500-talet och fram till i dag. Däremot hittar man inte något från kommunen, regionen eller staten.

– Här finns också tillväxtyta, och att vi är på markplan förenklar när vi ska ta emot material och besökare, säger Håkan Henriksson.

Det är andra gången han är med och flyttar allt material. Senast var för drygt 20 år sedan. Nu har de skrivit ett 15-årigt hyresavtal så med lite tur kan han komma undan om det ska flyttas igen.

Alla hoppas förstås att det ska dröja.

Det krävs inte enbart ordning och reda för att sköta ett arkiv.

– Här krävs också ett kulturhistoriskt intresse. Man måste kunna sin historia för att tycka det är roligt att jobba här, säger Elinor Magnérus.

Slänger ni något?

– Absolut inga arkivhandlingar. Vi är intresserade av vad som helst, men vi sparar inte vad som helst. Vi gallrar i samförstånd med de som lämnar in materialet. Det är vår profession att kunna bedöma vad som är värt att spara, säger Elinor Magnérus.

Skulle mina dagböcker från tonårstiden vara värda att arkivera?

– Ja, absolut. Sådant material är väldigt spännande och alltid kul att ha. Och då är det inte speciellt om just dig som person, utan mer allmänt hur det var att vara tonåringen på 1980-talet. Det blir ett komplement till mer officiella protokoll, reklam, tidningar och böcker.

– Dagböcker berättar ofta om vardagen, sådant som är svårt att hitta info om på andra ställen.

Arkivcentrums arbete består långt ifrån att enbart förvara material. De arrangerar föreläsningar och program av olika slag, tar emot studiebesök, ger ut böcker och den lokalhistoriska tidningen Aktstycket samt svarar på frågor från bland annat journalister.

Lokalhistoriska sällskapet är bara en av många föreningar som ofta finns på plats. När uppackningen är klar ska besök från skolklasser också återupptas.

Håkan Henriksson kan mycket om vad som finns i gömmorna. I ett 170 år gammalt protokoll från Viby Baptistförsamling kan vi läsa om det mycket radikala beslutet att kvinnor skulle ha rätt att yttra sig. Från 1940-talet, då Örebro var skotillverkningens Mecka, finns reklam kvar från ett samarbete mellan Oscaria och Disney: en originalmålning av Kalle Anka i skor.

Och så finns protokollet från den ekonomiska förening som 15 juli 1950 beslutade att börja ge ut Länsposten.

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Äntligen kan de träffas igen efter långt pandemi-uppehåll

Lättnader av restriktionerna med anledning av coronapandemin gör att det börjar röra på sig i föreningslivet. PRO i Åsbro bjöd nyligen in till middag runt dukade bord, där herrarna stod för serveringen.

Hästkrafter av olika slag används vid skötsel av naturpark

Under ett par veckor har naturvårdande skötseltåtgärder pågått i Lillängens naturpark utanför Hasselfors. Förutom dieseldrivna skogsmaskiner har även de två ardennerhästarna Wille och Emilia hjälpt till att skota ut virke.

Nu rustar de mötesplatsen vid den hälsobringande källan

De gamla hederstecknen i form av stolar med uthuggna sittytor vid Spånbrokällan i Lerbäck är ett minne blott. Nu ersätts de av robusta sittbänkar i trä, för att platsen ska fortsätta att vara en mötesplats vid den anrika hälsokällan.

”Jag vet inte vem jag är om jag inte får odla”

Att vara självständig är viktigt för Anna Lehman och lika viktigt är att kunna skapa. Hon har gjort en livsomställning för att få utlopp för det hon upplever ger henne välbefinnande - att odla blommor.
"De där åren var det mer rollerna patient och vårdgivare, nu har vi möjlighet att vara mor och son. Numera pratar vi mycket om kameror" berättar Erik. "Ja, eller snarare, du pratar och jag lyssnar" säger Eva och båda skrattar. Foto: Karin Löwengren
Det är svårt att hinna ta en bild där Erik inte skrattar. Foto: Karin Löwengren
Hunden Daisy är Eriks stora kärlek. Foto: Karin Löwengren
En av Eriks bilder. Fler går att se på instagramkontot photo_by_widlund. Foto: Erik Widlund
Nu vågar Eva slappna av igen. Foto: Karin Löwengren

Erik och mamma Eva har massor av glädje att ta igen

Erik Widlund levde med psykoser, självhat och upprepade självmordsförsök under många år. Numera består livet av föreläsningar, fotografering, hunden Daisy och högljudda skratt. – Ja, jag skrattar mycket, jag har mycket glädje att ta igen, säger Erik med ett leende.

När man träffar Erik Widlund, 43 år, från Kumla, är det svårt att tro att det någonsin funnits ett enda moln på hans himmel; han är pratsam och sprider glad energi omkring sig. Men ungefär tio år av hans liv gick till konstanta tankar på att han ville dö.

– Jag var väldigt stressad i början av 20-årsåldern och gick in i ett utmattningssyndrom. Jag blev paranoid, deprimerad och självhatet växte till, förklarar han.

Eriks första självmordsförsök ledde till att han blev inlagd på akutpsyk i Örebro. Varken Erik eller Eva Hansson, hans mamma, vet hur länge han låg där – tidsbegreppen för de åren är försvunna – för Eva av sömnlöshet och stress över att aldrig veta vad nästa telefonsamtal innebar, och för Erik, som mest, 14 olika slags mediciner per dag och flera elchocksbehandlingar. Tvångsinläggningar och självmordsförsök blev slentrian i det nattsvarta hat som Erik levde med inombords.

– Jag var ju alarmerande beredd 24 timmar per dygn. Om Erik ringde mitt i natten så var det bara att hoppa upp ur sängen, sedan körde vi runt och jag lyssnade tills det lättade. Sedan skulle jag upp och jobba klockan sju. Det var tufft, mycket tufft, säger Eva.

– Ja, det var åtta-tio år som det var riktigt jävla illa, det lugnade mig att tänka på och prata om att jag skulle plågas. Det var väl ingen häftig resa för dig? frågar Erik.

– Nej, det kan jag inte påstå, säger Eva torrt.

Kärleken och värmen mellan Erik och Eva går nästan att ta på. Han tjuväter av kakorna medan hon säger åt honom att sätta sig längst ut i soffan där det inte finns några kuddar.

– Jag har aldrig varit så nära döden som när jag har fötterna på mors uppfluffade soffkuddar! säger Erik och skrattar högt.

Erik berättar att han under en period var helt utsuddad som person, nollställd känslomässigt, förutom det starka hatet.

– Jag visste att mina anhöriga skulle ha det bättre utan mig, men samtidigt ville jag inte lämna dem i sorg. Jag har stått på tågspåret och ringt mor för att säga hejdå.

Tårarna rinner på Eva när hon berättar.

– Genom luren hörde jag tåget komma, jag bara skrek rakt ut, kastade på mig kläderna och åkte. Jag har aldrig sett Erik så arg som han var då, han blev tvångsomhändertagen direkt. Jag kände mig oerhört ensam de här åren, det var kämpigt. I efterhand har mina vänner frågat varför jag inte berättade, men jag ville inte lämna ut Erik, det var ju en ”skämssjukdom”.

Det har gått åtta år sedan Eriks senaste självmordsförsök. Han konstaterar att han kan se en slags vändpunkt tack vare bland annat terapeuten Amir.

– Jag kände att ”det finns en chans nu”, men var jätterädd att det skulle tas ifrån mig. Någonstans blir skitlivet en trygghet, för det har man lärt sig hantera, förklarar han.

För Eva var det tveeggat när Erik började må bättre; hon behövde släppa taget igen.

– Flera gånger per dag pratade vi i telefonen. När det inte behövdes mer… det var en plåga för mig. Men det växte fram att jag vågade lita på att ”nu mår han bättre”.

Erik är fylld av tacksamhet, men Eva känner inte att hon hjälpte honom tillräckligt när han var sjuk.

– Jag har funnits där, så mycket mer har jag inte kunnat göra.

Men vad skulle du ha gjort då, tänker du?

– Det var en bra fråga! Men det har gett en känsla av att jag har varit en dålig mamma, jag gjorde för lite, säger Eva sorgset.

Numera är rutiner jätteviktiga för Erik och han har behövt lära sig att leva igen.

– Jag är fortfarande sjuk och jag lever med återkommande skov och tankar om döden. Men jag anser att jag har det väldigt bra. Det är inte synd om mig, det är liksom en del av mig. Det handlar om acceptans, konstaterar han.

De senaste tre-fyra åren har han hållit i suicidpreventiva föreläsningar för Riksförbundet Hjärnkoll, han har börjat med naturfotografering och Daisy har kommit in i hans liv.

– Ja, hon är mitt allt, min fasta punkt och för söt för sitt eget bästa, säger han och ler och tittar på yorkshireterriern som ligger på en filt i soffan.

Erik har hållit föreläsningar för både läkare på Sahlgrenska sjukhuset och för politikerna i Almedalen och Eva säger att hon är så stolt över honom.

– Ja, det är jag! Jag kan inte fatta när han föreläser, han pratar ju så att det inte går att få tyst på honom. Jag är jätteglad att han har hittat fotograferingen och att han kan få leva ett liv som är värt att leva.

– Jag har mycket glädje att ta igen, säger Erik med ett leende.