Om att det ringer i fickan

Snälla nån vad bra det är med mobiltelefon. Där har man inte bara telefon, där finns det mesta numera: väderkoll, Facebook, stegräknare, klocka, mejl, bank-ID, Sibyllas korvapp, kalender, Swish, Wordfued, musik…och mängder av annat småtrevligt.

Utan den där ficktingesten står man sig slätt numera.

Dessutom kan man även ringa på den också, icke att förglömma. Både till och från.

Har ni tänkt på att när det ringer till, då ringer det väldigt ofta när man absolut inte vill att det ska ringa. Och det är särskilt vid två tillfällen.

Det ena är när man står i kassakö. Man har stått ett tag, och äntligen är det min tur. Telefonen har rent av varit tyst nästan hela dagen.

Då, ringer det. Precis då.

Det är urtypiskt att det ska ringa just när man ska sätta in betalkortet i apparaten. Men så är det.

Det kan vara HSB på linjen, som vill att jag ska köpa med mig en fil hem. Det kan också vara någon från redaktionen som vill ställa en fråga om en datorfil.

Hur som helst, är det så vanligt att det nästan gått troll i att det ringer precis när ska betala. Känner ni igen er? Tänkte väl det.

Det andra tillfället är när man väntar och väntar på ett samtal, som dröjer. Man vågar inte ens gå på toa, ifall han eller hon ringer just då.

Men till slut kan man inte hålla sig, utan rusar in på toan. Man har ju ändå hållit sig i en timma, eller mer.

Då, just när man satt och… ja, ni vet… Då ringer det.

Just då och just där.

Och då kan man ju inte heller gärna svara. Man har ju så att säga annat för sig. Och telefonen är dessutom inte inom räckhåll.

Men varför ringer det just då? Vad är det för hemlig överenskommelse i cyberrymden att samtalen ska släppas fram just när man väntat till smärtgränsen, och sedan måste lägga ifrån sig mobilen.

Ja, fråga inte mig vem som styr dessa fenomen, men någon är det.

Ändå så fanns det en tid då man klarade sig utan telefoner. Närmare bestämt de första hundratusen åren, eller så, av mänsklighetens historia.

När vi sedan fick den uppfunna apparaten, gick det bra med en av backelit, och som dessutom satt fast på en vägg. Det var tider det. Eller som mina barnbarn säger, när jag förklarar att jag växte upp utan dumburk, och att det inte fanns bärbara telefoner mer än möjligtvis i science fiction.

– Vad konstigt. Hur gjorde man då när man skulle prata med kompisar?

Ja, vad gjorde man? Jo, man pratade. På riktigt. Ofta. Och det gick väldigt bra. Ringde gjorde man också, men det var inte ofta. Och skulle man ringa sin moster i Hallstahammar, blev det ett rikssamtal.

Vi har inte kvar vår vanliga telefon hemma. Det var ändå bara otrevliga försäljare som hörde av sig för att lura på mig något jag varken ville ha eller behövde. Konstiga Afrikanummer, och annat. Nigeriabrev har ersatts av mystiska telefonnummer som börjar med ovanliga sifferkombinationer. Nixregistret tycks de dessutom kunna krångla sig förbi.

Bättre förr? Nej, men lugnare.

Rolf Johnsson

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Inga genvägar till rikedom

Hur blir man rik utan att göra något? Många har försökt, men få lyckats. Att ligga på sofflocket och tro

Kladdgubbar, vaccin och VÅR!

Jag ska inte ilska mig för mycket över Göran Lambertz för det är så många andra som gör, men lite

Har du beställt färdtjänst?

– Är det du som har beställt färdtjänst? Jag kan säga att frågan kom överraskande. Den ställdes av en taxichaffis

Vi måste höja våra röster för att höras

I efterdyningarna av internationella kvinnodagen vill jag uppmärksamma en händelse runt kvinnosjukvården, närmare bestämt förlossningen. För ett par månader sedan

Pinsamt utan film i kameran

Numera bär nästan alla omkring på en kamera, som är en del av telefonen, som blivit var kvinnas och mans