Om att det ringer i fickan

Snälla nån vad bra det är med mobiltelefon. Där har man inte bara telefon, där finns det mesta numera: väderkoll, Facebook, stegräknare, klocka, mejl, bank-ID, Sibyllas korvapp, kalender, Swish, Wordfued, musik…och mängder av annat småtrevligt.

Utan den där ficktingesten står man sig slätt numera.

Dessutom kan man även ringa på den också, icke att förglömma. Både till och från.

Har ni tänkt på att när det ringer till, då ringer det väldigt ofta när man absolut inte vill att det ska ringa. Och det är särskilt vid två tillfällen.

Det ena är när man står i kassakö. Man har stått ett tag, och äntligen är det min tur. Telefonen har rent av varit tyst nästan hela dagen.

Då, ringer det. Precis då.

Det är urtypiskt att det ska ringa just när man ska sätta in betalkortet i apparaten. Men så är det.

Det kan vara HSB på linjen, som vill att jag ska köpa med mig en fil hem. Det kan också vara någon från redaktionen som vill ställa en fråga om en datorfil.

Hur som helst, är det så vanligt att det nästan gått troll i att det ringer precis när ska betala. Känner ni igen er? Tänkte väl det.

Det andra tillfället är när man väntar och väntar på ett samtal, som dröjer. Man vågar inte ens gå på toa, ifall han eller hon ringer just då.

Men till slut kan man inte hålla sig, utan rusar in på toan. Man har ju ändå hållit sig i en timma, eller mer.

Då, just när man satt och… ja, ni vet… Då ringer det.

Just då och just där.

Och då kan man ju inte heller gärna svara. Man har ju så att säga annat för sig. Och telefonen är dessutom inte inom räckhåll.

Men varför ringer det just då? Vad är det för hemlig överenskommelse i cyberrymden att samtalen ska släppas fram just när man väntat till smärtgränsen, och sedan måste lägga ifrån sig mobilen.

Ja, fråga inte mig vem som styr dessa fenomen, men någon är det.

Ändå så fanns det en tid då man klarade sig utan telefoner. Närmare bestämt de första hundratusen åren, eller så, av mänsklighetens historia.

När vi sedan fick den uppfunna apparaten, gick det bra med en av backelit, och som dessutom satt fast på en vägg. Det var tider det. Eller som mina barnbarn säger, när jag förklarar att jag växte upp utan dumburk, och att det inte fanns bärbara telefoner mer än möjligtvis i science fiction.

– Vad konstigt. Hur gjorde man då när man skulle prata med kompisar?

Ja, vad gjorde man? Jo, man pratade. På riktigt. Ofta. Och det gick väldigt bra. Ringde gjorde man också, men det var inte ofta. Och skulle man ringa sin moster i Hallstahammar, blev det ett rikssamtal.

Vi har inte kvar vår vanliga telefon hemma. Det var ändå bara otrevliga försäljare som hörde av sig för att lura på mig något jag varken ville ha eller behövde. Konstiga Afrikanummer, och annat. Nigeriabrev har ersatts av mystiska telefonnummer som börjar med ovanliga sifferkombinationer. Nixregistret tycks de dessutom kunna krångla sig förbi.

Bättre förr? Nej, men lugnare.

Rolf Johnsson

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Utrikesresan går till Sommarro

Jag älskar att se andra länder. Hittills har det blivit 27 och det har med åren blivit sju resor till

Munskydd i tropisk hetta

Jag pustar ut, hemkommen efter några dagar i Tyskland för att hälsa på en utvandrad son, direkt efter att reglerna

Besprutad och redo för närkontakt

Så där ja. Nu är man besprutad och redo att möta omvärlden igen med förnyad kraft. Jag kanske till och

Sommarplågor och semesterskägg

Rubriker om sommarplågor gör mig fundersam. Måste man hitta plågor om allt hela tiden tänker jag, speciellt om sommaren som

Prestige framför landets bästa?

Svenska folket fick för några dagar sedan bevittna en unik händelse – att sittande statsminister röstades bort av Riksdagens majoritet. Detta betyder antingen att en eller flera så kallade talmansrundor påbörjas (att talmannen försöker få fram en ny statsminister via samtal med Riksdagens partier) eller att vi får ett extraval till Riksdagen. Om talmansrundorna misslyckas blir det också ett extraval. Idag vet vi – det blev samtal i Riksdagen.

Sverige har tidigare inte varit vant vid att Riksdagen består av många olika partier vilket varit vanligare i våra nordiska grannländer. Vi har inte heller haft så många som åtta riksdagspartier (först från och med 2010 års val) varav flera ligger relativt nära fyraprocentsspärren – den gräns där man antingen överskrider den och kommer in i Riksdagen eller får mindre än fyra procent av rösterna i valen och åker ur vårt parlament. Detta nya partilandskap verkar mer och mer skapa en oreda i politiken vilket ter sig något främmande för många av oss.

I särskilt Norge och Finland har det under senare decennier varit vanligt med flera partier från båda blocken i en och samma regering. I Sverige har ett liknande mönster först blivit allvar med det så kallade januariavtalet från 2019 även om vi haft regeringskoalitioner mellan Bondeförbundet och Socialdemokraterna under både 1930- och 1950-talen – frånsett samlingsregeringen under andra världskriget och riksdagspolitiken i början av 1900-talet.

En av de heta frågor som nu diskuteras bland medborgarna är om partiprestige eller kanske partiegoism tagit över de senaste årens partikultur med en kulmen på årets längsta dag (21.6) då statsministern röstades bort från regeringsmakten? Rent formellt finns det inget att anmärka på Riksdagens omröstning. Demokratin måste inrymma även sådana ageranden men frågan är om händelserna ändå var rimliga i en period då pandemin rår över oss och världen, arbetslösheten är oacceptabelt hög och klimathoten ökar – dessutom ett år före ordinarie val?

Mina finländska vänner förstår inte att hela regeringen kan falla på en enda punkt (44) av sammanlagt 73 – fria hyror (en form av marknadshyror) i nyproduktionen av hyreslägenheter. Frågan är dessutom om det verkligen blir fler lägenheter att hyra genom fria hyror? Kanske i storstäderna men på landsbygden? De förstår inte heller att ett parti som behövs för att få igenom en regerings budget inte tillåts förhandla om den budget de måste rösta för i parlamentet.

När flera partier i Sveriges Riksdag enligt opinionsinstituten ligger nära eller under fyra procent tycks rädslan för nästa val skapa panik i partiernas agerande. Partiprestigen verkar ta över ansvaret för landets styre i en krisperiod. Vad säger detta om framtiden?

Till sist – en liten reflektion kring konflikten mellan C och V. När jag exempelvis granskar deras landsbygdsprogram och program för viktig infrastruktur är likheterna stora. Varför inte bygga samarbetet framöver på de punkterna istället för på det som skiljer?

Ronny Svensson, fristående debattör/glesbygdsforskare