Om att det ringer i fickan

Snälla nån vad bra det är med mobiltelefon. Där har man inte bara telefon, där finns det mesta numera: väderkoll, Facebook, stegräknare, klocka, mejl, bank-ID, Sibyllas korvapp, kalender, Swish, Wordfued, musik…och mängder av annat småtrevligt.

Utan den där ficktingesten står man sig slätt numera.

Dessutom kan man även ringa på den också, icke att förglömma. Både till och från.

Har ni tänkt på att när det ringer till, då ringer det väldigt ofta när man absolut inte vill att det ska ringa. Och det är särskilt vid två tillfällen.

Det ena är när man står i kassakö. Man har stått ett tag, och äntligen är det min tur. Telefonen har rent av varit tyst nästan hela dagen.

Då, ringer det. Precis då.

Det är urtypiskt att det ska ringa just när man ska sätta in betalkortet i apparaten. Men så är det.

Det kan vara HSB på linjen, som vill att jag ska köpa med mig en fil hem. Det kan också vara någon från redaktionen som vill ställa en fråga om en datorfil.

Hur som helst, är det så vanligt att det nästan gått troll i att det ringer precis när ska betala. Känner ni igen er? Tänkte väl det.

Det andra tillfället är när man väntar och väntar på ett samtal, som dröjer. Man vågar inte ens gå på toa, ifall han eller hon ringer just då.

Men till slut kan man inte hålla sig, utan rusar in på toan. Man har ju ändå hållit sig i en timma, eller mer.

Då, just när man satt och… ja, ni vet… Då ringer det.

Just då och just där.

Och då kan man ju inte heller gärna svara. Man har ju så att säga annat för sig. Och telefonen är dessutom inte inom räckhåll.

Men varför ringer det just då? Vad är det för hemlig överenskommelse i cyberrymden att samtalen ska släppas fram just när man väntat till smärtgränsen, och sedan måste lägga ifrån sig mobilen.

Ja, fråga inte mig vem som styr dessa fenomen, men någon är det.

Ändå så fanns det en tid då man klarade sig utan telefoner. Närmare bestämt de första hundratusen åren, eller så, av mänsklighetens historia.

När vi sedan fick den uppfunna apparaten, gick det bra med en av backelit, och som dessutom satt fast på en vägg. Det var tider det. Eller som mina barnbarn säger, när jag förklarar att jag växte upp utan dumburk, och att det inte fanns bärbara telefoner mer än möjligtvis i science fiction.

– Vad konstigt. Hur gjorde man då när man skulle prata med kompisar?

Ja, vad gjorde man? Jo, man pratade. På riktigt. Ofta. Och det gick väldigt bra. Ringde gjorde man också, men det var inte ofta. Och skulle man ringa sin moster i Hallstahammar, blev det ett rikssamtal.

Vi har inte kvar vår vanliga telefon hemma. Det var ändå bara otrevliga försäljare som hörde av sig för att lura på mig något jag varken ville ha eller behövde. Konstiga Afrikanummer, och annat. Nigeriabrev har ersatts av mystiska telefonnummer som börjar med ovanliga sifferkombinationer. Nixregistret tycks de dessutom kunna krångla sig förbi.

Bättre förr? Nej, men lugnare.

Rolf Johnsson

Internationell cykling

   När jag tänker efter visar det sig att kåsören cyklat på tre kontinenter inklusive den egna europeiska landmassan som är hemmaplan.

I Örebro som har en platt geografi finns utmärkta cykelbanor i det jämförelsevis bergfria landskapet. Där krävs det en del detektivarbete på två hjul för att hitta uppförsbackar och motlut om man vill köra mountainbike som träningsform.

I jobbpendlandet på cykel gäller det att undvika backar och motigheter för att inte komma alldeles ofräsch till jobbet eller hem till frun efter en lång dag av arbete. Men det är inget mot för i Holland och Belgien där finns ändlösa raksträckor som passar perfekt för cykelpendling – inte en enda backe så långt ögat når. I alla fall i Groningen där kåsören trampat flertalet mil på fina cykelbanor med speciellt målade cykelbanor, allt för att man inte ska förirra sig ut på gångbanor eller i den motoriserade trafikens körstråk. Brilliant idé i ett land som saknar snö, salt och plogbilar.

Grannlandet Belgien vill inte vara sämre och i Gent finns dessutom de största cykelparkeringar som skådats av kåsören. Cyklar som står, cyklar som hänger, parkerade i cirklar, parkerade under tak, bakom stängsel, trygga och torra, redo att användas av miljömedvetna mellaneuropéer.

   I USA ses cyklister som något av en udda företeelse i bilens förlovade land. Långa avstånd och en vardag helt anpassad till bilen med drive-in restauranger, affärer och banker. Men jag och sällskapet skulle bara ned till stranden för ett dopp i havet som låg väldigt nära. Det blev till att hyra ett antal märkliga cyklar utan växel men fjädring och sedan hålla sig på vägkanten i trafiken då cykelbanor inte stod att finna i Floridas sommarklimat. Det var hjälm på som gällde när dollargrinen svedde bakdäcken på de gungande, färgglada cyklarna som inte var helt trafiksäkra.

   Märkliga indiska cyklar stod till mitt förfogande när jag cyklade i Afrika, precis i utkanten av Kisumo, Kenya, vid Victoriasjöns strand. En stad som senare skulle bli känd som Barack Obamas afrikanska hemstad. Jag och ytterligare ett besökare i den grupp jag tillhörde skulle få se olika bevis på småföretagande i stadens utkanter. Vi nordeuropéer hade till vår hjälp att ta oss runt på var sin knarrig, ranglig indiska cykel som saknade fotbroms. Vi hade också en guide, en kvinna i tjugofemårsåldern som även agerade tolk. Men det märkliga var att hon inte hade någon cykel. Så för att inte rundturen skulle pågå en evighet lät jag den unga damen sitta upp på min pakethållare som för övrigt aldrig skulle klarat av min kroppstyngd.

Så blev det att jag skjutsade runt denna unga kvinna baktill på en indisk cykel i den kenyanska förortsbebyggelsen. Vi möttes av många glada tillrop och många hade aldrig sett på maken, en muzungu, en vit manlig person, som skjutsade en ung afrikansk kvinna på en cykel var något unikt.

Jag borde kanske förstått bättre, men jag började ana oråd först när hon ville visa mig och övriga i gruppen hennes eget hem där hon bodde tillsammans med sina föräldrar och syskon. Jag utbytte artighetsfraser med föräldrarna och vi fick smaka var sin läsk. Allt cykeltrampande i det subtropiska Afrika var i varmaste laget och vi blev törstiga, speciellt jag som skjutsade guiden.

   Aldrig hade jag varit så nära att bli bortgift som då. Förutom den gången jag blev bortgift på riktigt förstås.

Bra att ha eller absolut nödvändigt?

Saker man ”måste ha” är något som jag funderar på ganska ofta.

Vi lever i en tid där konsumtionen är tämligen ohämmad och prylar och saker översvämmar oss. Affärerna är ju beroende av att vi slänger bort och köper nytt. Det gör också att saker man köper inte är gjorda för att hålla länge.

Att ha en mobil längre än ett par år är svårt. Köpa nytt batteri när det gamla börjar ge upp? Nej, köp en ny telefon. När man köper dem är de redan fulla med appar som någon annan bestämt att man behöver och de flesta går inte att ta bort. Suck …

Jag köpte en ogräsraka för att få bort ogräset mellan stenplattorna. Den var förvånansvärt billig och gick också sönder efter tre gånger. Hur många fantastiska prylar som ska skiva och strimla maten har man haft under åren som står tillsammans med bakmaskinen och samlar damm?

Andra prylar jag minns att jag faktiskt köpt var mobilstationen där man skulle lägga ifrån sig mobilen när man kom hem. Den är utmärkt att samla läsglas­ögon i. Äggkokaren, den där lilla plastgrejen man lägger i kastrullen som visar när äggen är klara har jag inte ens provat.

Lyckligtvis finns det saker jag aldrig ens övervägt att köpa, som en cornflakesdispenser, bacontoaster, en egen öltapp eller­ högtalare i duschen. Men jag funderar lite på kaffebryggaren med inbyggd wifi eller en självgående visp. Eller varför inte en robothund?

Redan när jag hade småbarn fanns det stora krav på vad ungarna ”måste” ha, men jag har en känsla av att det är ännu värre nu. Att alla måste ha en studsmatta är ju tydligt. Mobiltelefon har väl alla ungar, fast jag mår riktigt illa när jag tänker på vad de kan få se bara genom en enkel sökning. Speldator, airboard, elscooter och mjukglassmaskin är prylar som verkar stå högt på ungarnas presentlista i dag.

Men vart leder oss detta konsumtions­samhälle? Naturligtvis helt åt skogen. Naturvårdsverket har räknat ut att om vi ska ha ett hållbart samhälle måste konsumtionen sjunka till en fjärdedel om man talar om naturresurser. Deras rapport om hållbara konsumtionsmönster från 2015 talar mycket om frivillighet, konsumenternas makt och företagens egen vilja.

Men klarar vi verkligen av att ställa om av egen vilja? Nej, så länge pengar och vinning är det som styr måste det nog till handlingskraftiga politiker som kan styra med lagar. Ramaskriet när det gällde att ta mer betalt för plastkassarna la sig ganska snart och nu anser 59 procent av svenskarna att det var en bra reform.

I mitt huvud öppnades möjligheten för svenska entreprenörer att framställa den ultimata, miljövänliga flergångskassen. Nöden är som bekant uppfinningarnas moder. Dessutom, är det så himla svårt att ta med sig en kasse i bilen eller handväskan så får man väl betala de extra kronorna för plastkassen då. För dem som verkligen behöver kronorna till annat är nog att ta med sig en kasse i handväskan ett litet problem.

Nåden att tillhöra korvgenerationen

odå, jag tillhör generation BH. Alltså ”Before Hamburgers”. Jag räknar av nåd in mig i den gyllene korvgenerationen. Men vi

Att tycka eller inte – det är frågan

Att skriva krönikor handlar ofta om att tycka till om saker. Det är inte alltid lätt, för om många saker vet man inte vad man ska tycka överhuvudtaget.

Google är ett helt nödvändigt arbetsredskap, jag beundrar djupt dom som klarade sig utan nätet på ”dinosauriernas­ tid”. Man googlar, letar, läser olika tyckanden för och emot och bildar sig någon slags uppfattning, bara man hittar tillräckligt underlag. Vissa saker finns nästan för mycket underlag om – som Donald Trump. Tjugotusen lögner på fyra år säger Washington Post att de hittat.

Andra saker är betydligt svårare att tycka till om, till exempel vindkraft och varg.

I grund och botten tycker jag vindkraft är bra, men jag förstår förstås oron för att miljön påverkas där den byggs.

Jag tycker inte att vargar ska kunna äta upp våra får eller skrämma folk från att släppa sina barn att gå själva till busshållplatsen. Men jag tycker också att vargen har rätt att få finnas för jag tycker inte att människan har rätt att leka Gud och utrota arter.

Jag tänker ofta att det i svåra frågor, kanske särskilt politiska, är bra att lägga sig nära en mittlinje och hålla sig ifrån det extrema. Både historiskt sett och

i nutid är det i ytterkanterna man hittar de värsta förbrytarna och diktatorerna.

Vad gäller denna eländiga pandemi är det däremot omöjligt att googla och bestämma sig för att tycka något. På sociala medier är det fullt av köksbordsexperter så det räcker. För vi vet så gott som ingenting om någonting och ju mer man googlar desto osäkrare blir åtminstone jag.

I går läste jag en artikel som menade att det beror på en genuppsättning från neanderthalare som gör att en del blir så sjuka. Alla har inte genen och de blir bara lätt sjuka. Det låter ju ganska otroligt.

Andra länder tycker munskydd är så bra att man alltid måste ha dom, här

i Sverige säger man att de är verkningslösa. Vissa är redan övertygade om att vaccinet kommer att vara livsfarligt. Men det är ju faktiskt coronaviruset också för en del tänker jag, och vi vet inte vilka som kommer att drabbas hårdast. Det kan väl knappast bli fler som dör av vaccinet än av viruset?

Något jag läst om och följt är bråket om Hjälmarens vatten. Här kan jag också säga att jag begriper mindre och mindre ju mer jag läser.

De som är ansvariga har inte följt gällande regler och anser att de hängs ut och anklagas orättvist. Men jag fattar inte varför man inte följer lagen och vad som egentligen krävs för att vattenförbundet ska kunna göra det. Mellan raderna kan man läsa att den avgående ordföranden tycker att det egentligen är Örebro kommuns fel, men inte på vilket sätt. Kanske någon kan upplysa mig?

Frågande blir jag också när jag läser att Regionen nu går ut med en enkät till nära 7 500 gravida och nyförlösta kvinnor­ för att få veta hur de upplever vårdinsatserna. Det vore kanske bättre att göra det när man har åtgärdat de allvarliga brister i personalsituationen som uppdagats i förlossningsvården de senaste veckorna på USÖ.