Om att det ringer i fickan

Snälla nån vad bra det är med mobiltelefon. Där har man inte bara telefon, där finns det mesta numera: väderkoll, Facebook, stegräknare, klocka, mejl, bank-ID, Sibyllas korvapp, kalender, Swish, Wordfued, musik…och mängder av annat småtrevligt.

Utan den där ficktingesten står man sig slätt numera.

Dessutom kan man även ringa på den också, icke att förglömma. Både till och från.

Har ni tänkt på att när det ringer till, då ringer det väldigt ofta när man absolut inte vill att det ska ringa. Och det är särskilt vid två tillfällen.

Det ena är när man står i kassakö. Man har stått ett tag, och äntligen är det min tur. Telefonen har rent av varit tyst nästan hela dagen.

Då, ringer det. Precis då.

Det är urtypiskt att det ska ringa just när man ska sätta in betalkortet i apparaten. Men så är det.

Det kan vara HSB på linjen, som vill att jag ska köpa med mig en fil hem. Det kan också vara någon från redaktionen som vill ställa en fråga om en datorfil.

Hur som helst, är det så vanligt att det nästan gått troll i att det ringer precis när ska betala. Känner ni igen er? Tänkte väl det.

Det andra tillfället är när man väntar och väntar på ett samtal, som dröjer. Man vågar inte ens gå på toa, ifall han eller hon ringer just då.

Men till slut kan man inte hålla sig, utan rusar in på toan. Man har ju ändå hållit sig i en timma, eller mer.

Då, just när man satt och… ja, ni vet… Då ringer det.

Just då och just där.

Och då kan man ju inte heller gärna svara. Man har ju så att säga annat för sig. Och telefonen är dessutom inte inom räckhåll.

Men varför ringer det just då? Vad är det för hemlig överenskommelse i cyberrymden att samtalen ska släppas fram just när man väntat till smärtgränsen, och sedan måste lägga ifrån sig mobilen.

Ja, fråga inte mig vem som styr dessa fenomen, men någon är det.

Ändå så fanns det en tid då man klarade sig utan telefoner. Närmare bestämt de första hundratusen åren, eller så, av mänsklighetens historia.

När vi sedan fick den uppfunna apparaten, gick det bra med en av backelit, och som dessutom satt fast på en vägg. Det var tider det. Eller som mina barnbarn säger, när jag förklarar att jag växte upp utan dumburk, och att det inte fanns bärbara telefoner mer än möjligtvis i science fiction.

– Vad konstigt. Hur gjorde man då när man skulle prata med kompisar?

Ja, vad gjorde man? Jo, man pratade. På riktigt. Ofta. Och det gick väldigt bra. Ringde gjorde man också, men det var inte ofta. Och skulle man ringa sin moster i Hallstahammar, blev det ett rikssamtal.

Vi har inte kvar vår vanliga telefon hemma. Det var ändå bara otrevliga försäljare som hörde av sig för att lura på mig något jag varken ville ha eller behövde. Konstiga Afrikanummer, och annat. Nigeriabrev har ersatts av mystiska telefonnummer som börjar med ovanliga sifferkombinationer. Nixregistret tycks de dessutom kunna krångla sig förbi.

Bättre förr? Nej, men lugnare.

Rolf Johnsson

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

”Jag håller inte med dig!”

Då och då träffar jag personer som läser mina krönikor och säger: ”Jag tänkte nästan skriva ett mail eller sms

Här minsann händer det grejer

Säga vad man vill om Västernärke, men där har det verkligen hänt saker värda att berätta. Min anonyma källa Hasselfors-Lasse,

Nu är det äntligen dags – restriktioner goodbye!

Nu är det äntligen dags! Att fritt få göra vad man vill utan att tänka efter före. Ingen kunde väl föreställa sig i februari 2020 att det skulle ta nitton månader innan allt blev som vanligt igen.

Men jag kommer ihåg att expertisen varnade just för det. ”Cirka två år” sa någon smittskyddsexpert just vid utbrottet, men inte ville man tro på det.

Jag hörde just ett program på radion som ställde frågan: Vad kommer att förändras i ditt liv? Och jag tänkte direkt att nej, det blir just ingenting. I radioprogrammet talades det mest om de som jobbat hemifrån. Det gäller inte mig. Jag har inte jobbat hemifrån en enda dag för det är tekniskt omöjligt. Så det blir ingen skillnad. Jag går inte heller regelbundet på fotboll, hockey eller andra publiksporter. Så det blir ingen skillnad. Det var evigheter sen jag gick på stor konsert eller festival. Så det blir ingen skillnad.

Men sedan började jag tänka lite längre. Det är bra att göra ibland, för jag kom på en hel massa saker som gör skillnad även för mig.

Jag kan åka utanför Sveriges gränser igen. Jag var visserligen i Tyskland redan i somras, men nu kan jag åka på en riktigt gemytlig tysk julmarknad igen. Jag längtar redan. Jag kan hälsa på vänner i Spanien och Amerika. Det sistnämnda kräver ju både tid och resurser förstås, men jag kan i alla fall. Om det blir av är en annan sak.

Jag kan gå på teater igen. Alltför sällan kommer man iväg, men att åka och se de fantastiskt professionella skådisarna på Länsteatern i Örebro har jag saknat, plus Karlskogarevyerna förstås.

Jag kan gå på kurs igen. Vad ska jag lära mig? Italienska? Måla akvarell? Ta jägarexamen? Inspelningsteknik? Dansa folkdans?

Vi kan arrangera pubkvällar i hembygdsföreningen igen. Det är roligt varje gång. Olika teman – vad ska det bli i höst? Halloween? Karaoke? 80-talet? Country? Kanske något helt galet för att fira? Pjäxdans? Eller vad hette det där som man gjorde på det knäppa 70-talet när man klädde sig i lakan? Togaparty!

Frågan är hur länge det dröjer innan vi börjar krama mer eller mindre främmande människor igen eller hälsa i hand. Jag saknar handhälsningen. Det blir inte riktigt på riktigt att bara säga sitt namn och vifta lite vilset med handen.

Men jag hoppas att vissa saker dröjer kvar. Digitala möten till exempel. Bor man flera mil från stan så vet man att det är mycket längre för folk att åka ut till landet än tvärtom. Digitala möten är oöverträffade. Man sparar massor av tid och bensinpengar och miljöpåverkan. Och det är inte så himla svårt när man gjort det några gånger. Betydligt mindre småprat och annat tidsödande blir det också. Kaffepauserna blir inte lika roliga, men å andra sidan kan man sätta igång tvättmaskinen eller potatisgrytan under tiden.

Jag säger välkommen till en normalare värld och hoppas på att covid -19 kan betraktas ungefär som en säsongsinfluensa i fortsättningen.

Att bli gammal är inget för veklingar

Tre kvinnor. Tre länsbor. En pensionerad sjuksköterska, en biomedicinsk civilingenjör och en närmare 100-årig professor emeritas som vill lyfta samhällets

Rösta i det bortglömda valet

Kyrkoval. Det bortglömda valet sägs det. Och visst är det så jämfört med de allmänna politiska valen. Cirka 20 procent