Kattis Folkeson: När julen börjar i november försvinner magin

Hösten är här och min inre grinch vaknar till liv. Egentligen vill jag inte vara en sån som gnäller om alltför tidigt julpynt, men jag kan inte låta bli.

Med nära sju veckor kvar till julafton invigdes julskyltningen i Noras butiker första helgen i november. Flera fönster är vackert pyntade, det är fint att se ansträngningen från våra lokala företagare – men det här handlar om principer.

Julen är redan den längsta högtiden i den kristna kalendern, måste vi verkligen göra den längre? Första advent förlorar sin funktion när upptakten till Jesu födelse börjar tre veckor för tidigt.

Traditioner är till för att skapa trygghet, sammanhang och gemenskap. För mig handlar det om att höra mamma säga replikerna i Kalle Anka innan de kommer, att äta pappas risgrynsgröt och att ta höstnougaten från både det övre och det undre lagret.

Men jag kan inte längre njuta av det där. Det kommersiella jippot kring julen lägger sig som en våt filt över hela upplevelsen. Det ska shoppas, pyntas och ätas så många julbord att när det väl är julafton så vill jag inte se en köttbulle till.

Till och med min tradition att titta på Love Actually dan före dopparedan är förstörd i år, eftersom Amazon har valt julfilmens temamusik i sin reklam. I stället för att förknippa de pampiga stråkarna med en 11-årings kärleksjakt på Heathrow, väcker de irritation när parmiddagen i Married at first sight Australia blir avbruten av reklampauser.

Jag läste nyligen en insändare som innehöll ungefär samma klagomål som mina. Direkt fick skribenten en kommentar: ”Gör något nyttigt för blodtrycket och gå vidare.” Jag skulle vilja hävda att det som är onyttigt för blodtrycket är att förväntas fira jul i två månader.

Ja, höstens mörker behöver motas bort med ljus och mys. Nej, det finns inget fel i att vilja göra det trevligt för sig själv när omgivningen känns grå och trist. Men någonting går förlorat när julen förlängs av kommersiell hets och inte av människors tillgivenhet.

För är det inte det som julen (om vi bortser från dess religiösa grund) ska handla om? Är vi inte långlediga för att få tid till dem som betyder mest för oss?

Ändå verkar konversationer kring jul oftare handla om logistikproblemen, den pressade plånboken och prestationskraven kring maten, än om hur mycket vi ser fram emot att träffa släkten.

Det senare kan för somliga snarare skapa en aversion mot julfiranden. Här får de äntligen lite ledigt – och så tvingas de spendera den tiden med folk de inte tycker om. Det är nästan så att man börjar undra om hela julkalaset egentligen är arbetsgivarens konspiration för att man ska längta tillbaka till jobbet.

Kanske beror min bitterhet på att den annalkande högtiden inte längre är riktad till mig. Som barn fanns pirret hela advent. Mer specifikt fram till julklappsutdelningen.

Numera är önskelistan – om den ens skrivs – mer på temat ”det här skulle jag behöva” än ”det här vill jag ha mest av allt i hela världen”. Man får inte riktigt samma kick av en stavmixer som av en Britney Spears-skiva.

Eller så handlar skavet om avsaknaden av just barn. När jag knappt kan gå utanför min dörr utan att få julen kastad över mig, blir varje skyltfönster och bjällerklang till slut en påminnelse om årets ensammaste helg. Grinchen är väl trots allt grön av avund.

Jag säger inte att mänskligheten ska utrota julen eller att vi pessimister ska dra ner stämningen för alla. Andra får älska julen till oändlighet och pynta när de vill i sina egna hem – men i det gemensamma vardagsrummet kan vi väl hålla oss till vår lagstadgade kalender?