Under augusti genomfördes en mycket välbesökt klimat-demonstration med deltagande av drygt 50.000 personer i huvudstaden. I slutet av månaden även en talrik klimatprotest i bland annat Falun (kallad Valparad för klimat och hälsa) med krav på akuta ingrepp för att hejda den pågående och accelererande klimatförsämringen klotet runt.
Det jag och kanske flera något undrar över är varför vi på landsbygden, där bönder och andra odlare producerar vår mat under allt tuffare förhållanden, inte arrangerar någon eller ytterst få demonstrationer till stöd för akuta insatser för att minska klimathoten och stärka producenterna.
Om vi tar klimathoten på allvar, vilket en växande andel av befolkningen verkligen gör, borde våra kommuner och vi själva göra allt för att försöka motverka de fullt ut verkande hoten.
Om vi ser till den pågående kampen om regeringsmakten, som fortsätter efter valdagen, har hoten mot jordens klimat och förmåga att föda sina drygt åtta miljarder spelat en undanskymd roll i debatterna. Läget tas inte på allvar av dem som vi överlåtit initiativkraften till politiska och konkreta förändringar. Kanske tycker de att problemen är så stora att de blir som förlamade av de stora och svåra samt kostsamma kraven på förändringar.
Just i ett sådant läge kan det vara en bra strategi att agera där var och en av oss befinner sig – på hemmaplan. Ett alternativ av många vore att bilda lokala klimatgrupper där medborgarna samverkar med kommunerna, de lokala skolorna och ideella rörelserna om skilda lokala initiativ. Det kan handla om att beskriva gjorda erfarenheter av lokala klimateffekter och eventuella följder av tidigare konkreta förändringar. Böndernas och andra odlares kunskaper om utmaningar och lösningar beskrivs.
Andra kommuners och länders lokala positiva exempel registreras och ger engagemang till mer uthålliga lokala insatser. Riksdagspartierna uppvaktas om läget och behovet av statligt resursstöd för mer kraftfulla insatser formuleras. Om vi inte ”gräver där vi står” och samlar de lokala krafterna finns risk för att vi i stället står vid sidan om med stigande ångest och total handlingsförlamning.
Inte i något läge får vi riskera att demokratin förlorar sin yttersta mening!