Jaha. Då har jag införskaffat ett durspel också! Jag vet inte hur jag tänkte, men inte var det på grannarna.
Upprinnelsen till detta spontaninköp var en workshop med min teatergrupp.
Durspel, det är väl mysigt och trevligt och det kan vi väl lära oss? Ja, jo, tänkte jag. Hänger en med genommusikaliska människor ter sig livet bakom knapparna lätt. I alla fall i teorin. En i gänget är en mycket initierad durspelare och övriga trakterar andra instrument och har begåvats med vackra sångröster.
Dagen var kommen. Vi träffades i Mosås med en riksspelman som ciceron. Efter några timmar kunde väninnorna spela rätt avancerade låtar. Det lät bra. Själv tragglade jag ”Hej sa Petronella” med pekfingervalsen, timme ut och timme in. Ibland funkade det, ibland inte. Jag flyttade till ett eget rum så de andra slapp se mina rodnande kinder.
Vilken tur att det inte var ett vanligt dragspel, tungt och med en massa knappar och tangenter. Durspelet är litet och nätt, och en behöver ju inte träna på gym innan. Jag uppskattar dessutom den speciella klang som kommer ur det (när andra spelar).
Jag gav inte upp, även om musicerandet frambringade kraftig huvudvärk. Jag köpte ett begagnat instrument och bänkade mig framför datorn för att söka efter instruktioner med steg för steg (eller ton för ton). Hittade en demovideo direkt. Det lät passande. Men vojne, vojne, det blev inte bra! Istället för att bli inspirerad blev jag avskräckt. Betraktade ett filmklipp med en musikant som ville briljera i antalet toner staplade på, bredvid och efter varandra. När karln spelade en polska löpte fingrarna så fort att de blev suddiga i bild.
Durspelet brukar liknas vid ett munspel eftersom varje knapp kan ge två olika toner, precis som munspelets hål gör vid in- och utandning, fast här drar en ut eller pressar samman bälgen. Durspel kan ha olika antal knapprader. Tvåradiga är vanligast, och ett sådant införskaffade jag, men det finns även en-, tre- eller fyrradiga.
Förutom att hitta rätt knappar ligger själva utmaningen i att förstå när en ska dra isär respektive trycka samman spelet. Det låter rejält illa om en gör tvärtom eller när luften tar slut.
Durspelet har förärats en egen dag (precis som kanelbullen, Alla pensionärer och FN, för att nämna några temadagar). Det är fint. Jag gillar också att det massproducerats och sålts billigt via postorder till ”vanligt folk”.
Förutom att vara vackra har de således tillgängliggjorts och skänkt glädje åt många. På helgkvällar ordnades förr dans borti vägen, inte sällan till durspel. En av dem som spelade vid en trevägskorsning i Gammelbotrakten var morfars far.
Funderar på om det vore något att ta efter? Men då får jag nog utöka repertoaren med åtminstone någon mer låt.