Skogen och skogsbruket är en av Centerpartiets hjärtefrågor och vi vill upprätthålla balansen mellan produktion och miljö som det uttrycks i skogsvårdslagen. Samtidigt ser vi att miljöfrågan på senare år har börjat tränga undan skogsägarens möjlighet att bruka sin skog. Därför vill vi stärka äganderätten i skogen.
Den svenska skogen är mycket mer än bara träd. Den är hem för tusentals arter, en viktig del av vår klimatpolitik och samtidigt grunden för jobb, företagande och familjers försörjning runt om i landet. Därför måste skogspolitiken bygga på både ansvarstagande och respekt för människors äganderätt.
För många skogsägare handlar skogen inte bara om ekonomi. Det är mark som har brukats och vårdats i generationer. När staten begränsar möjligheten att använda marken utan tydliga regler eller rimlig ersättning skapas en osäkerhet som riskerar att minska viljan att investera långsiktigt. En stark äganderätt är därför avgörande, inte bara för den enskilda markägaren utan också för hela samhällets förtroende för skogspolitiken.
Samtidigt är skogen en av våra viktigaste klimatresurser. En växande och aktivt brukad skog binder stora mängder koldioxid. När trä används för att bygga hus, möbler eller tillverka textilier kan det ersätta fossila och mer klimatbelastande material som betong, plast och stål. Skogsbruket blir därmed en central del av omställningen till ett hållbart samhälle.
Debatten framställs ofta som ett val mellan att bruka eller bevara skogen. Men den motsättningen är missvisande. Många skogsägare arbetar redan idag aktivt med naturvård genom att lämna skyddszoner, spara gamla träd och skapa livsmiljöer för hotade arter. Erfarenheten visar att långsiktigt engagemang fungerar bättre än konflikter och tvång.
Därför behövs en politik som bygger på frivillighet och samarbete snarare än statliga pekpinnar. När markägare erbjuds rättvisa villkor och ersättning för att skydda värdefull natur ökar möjligheten att hitta lösningar som fungerar både för miljön och för den som äger marken. Frivilliga naturvårdsavtal och flexibla skyddsformer kan ofta ge bättre resultat än omfattande förbud och långdragna juridiska processer.
En central fråga gäller också ersättningen när staten begränsar skogsbruket. Om en avverkning stoppas för att skydda en art eller ett naturvärde måste markägaren få full och snabb kompensation. Ingen ska behöva bära kostnaden för samhällets miljömål ensam. Centerpartiet vill därför höja ersättningen från dagens nivå på 125 procent till 150 procent av marknadsvärdet för att kompensera för den inskränkning det innebär att inte få bruka sin mark. Rättssäkerhet och förutsägbarhet är grundläggande i ett land där människor förväntas ta ansvar och investera långsiktigt.
Dagens lagstiftning har på flera områden skapat osäkerhet. Artskyddsförordningen har i vissa fall tolkats så brett att även relativt vanliga arter kan stoppa avverkningar utan tydliga ersättningsregler. Det leder till frustration och misstro. Samtidigt påverkar EU:s direktiv svensk skogspolitik i hög grad, och många menar att Sverige ibland inför hårdare regler än vad EU faktiskt kräver.
Frågan handlar ytterst om vilket samhälle vi vill ha. Vill vi skapa ett system där markägare känner oro för att naturvärden på deras mark kan leda till ekonomiska förluster? Eller vill vi bygga en modell där skogsägare ses som samarbetspartners och där biologisk mångfald blir något positivt och värdefullt även för den enskilde?
För att lyckas med både klimatmålen och naturvården behöver vi människor som vill fortsätta bruka, vårda och utveckla skogen. Det kräver respekt för äganderätten, tydliga spelregler och en politik som bygger på förtroende istället för konflikt. Då kan vi få en skog som både myllrar av liv och bidrar till ett starkare och mer hållbart Sverige och Lekeberg.