Lästips:
Det var ett väldigt hallåande för några veckor sedan om att biografer skulle ändra systemet för biljettpriserna. Dyrast i mitten, billigare på sidorna och billigast längst fram. Ifrågasatt från alla möjliga håll.
Inget nytt alls, säger vi som varit med ett tag och gått på bio på 1950- och 60-talen. Vardagsmat.
Men vi tar det från början.
På den här tiden fanns det sju biografer i Örebro, min hemmaplan. Aveny på Drottninggatan, nära Våghustorget (ersattes av en leksaksaffär), Royal på Stortorget (ersattes av Domus-varuhuset), Saga snett emot Stora hotellet (Filmstaden idag), Roxy i Centralpalatset (både bion och palatset finns kvar), Rio (låg bredvid gamla teatern nära Järntorget), China och Röda Kvarn långt bort på Storgatan (numera ersatta av andra hyresgäster i lokalerna).
Örebro var alltså ett Mekka för cineaster. Och det var vi väl nästan alla på den tiden, från det att vi började få veckopeng. Till att börja med 75 öre, som räckte precis till att gå på matiné.
Matiné var nämligen det förlösande ordet. Två föreställningar på söndagen. Klockan 13 och klockan15. Var man riktigt stadd i kassan så kunde man alltså se två filmer. Men det var man sällan, stadd i kassa.
Surret, kompisar emellan, om vilken film man skulle se, började när filmannonserna dök upp i lokalpressen. Snacket kom igång… den eller den filmen? Det var en del av nöjet även det, att diskutera, och sedan ha något att se fram emot på söndagen.
Och efteråt, när filmen var sedd, och man gick hemåt, då ”snackade vi filmen” gick igenom handling och spännande episoder.
Som helhet – en stor händelse för uppväxande släktet då.
Sedan blev man uppväxt och fick gå på kvällsbio. Och det är här prissättningen kommer in. Det var nämligen olika priser beroende på var i salongen man satt.
Dyrast: längst upp, där man såg bäst.
Näst dyrast: i mitten, bra.
Längst fram: billigast. Kostade, vad jag minns, 1:85.
Bänkade man sig längst fram så hette det att man ”satt på gangster”. Uttrycket var vedertaget. Och inte sällan följt av ett litet leende.
Gangster syftade kanske på att där satt de som var frikostigast med att busvissla och kasta kolapapper. Eller för att man helt enkelt inte hade råd med 2:50 som en bättre plats kostade. På den tiden räknade man både ören och kronor. Inte minst det förstnämnda.
Visst satt jag där, ibland. Man fick följa filmen med huvudet riktat snett uppåt. Man blev lite stel i nacken, men om man inte hade mer pengar så… Dessutom såg man ju filmen före alla andra, eftersom man satt på första raden!
Extra laddat var det att försöka gå på barnförbjuden film fast man inte hade åldern inne. 15 år var den röda linjen mellan ute eller inne.
Här fanns en inofficiell räkning om vilka biografer där det var lättast att slinka genom nätet. I topp låg alltid Royal på Stortorget. Men bara den högra ingången. Vaktmästaren där (på den tiden alltid iklädd flott röd biografkavaj och svarta pressvecksbyxor) var känd för att vara lite extra generös med siffran 15. En bra egenskap, tyckte vi som bara var 14.
Men visst hände det att man ibland krävdes på ”legemitation”, som en av dörrvaktmästarna uttryckte sig. Alla gick inte på att man hade uppfälld krage, halvtuffa jeans och försökte tala med målbrottsröst fast man inte hade någon. Då var det bara att vända i dörren och snopet linka ut.
Jag kan lova er att det var många supernervösa ögonblick när man passerade nålsögat. Svetten rann under jackan. Känslan desto större, nästan euforisk, när man väl var inne och filmen kunde börja. ”Jag klarade det”.
En tid att minnas – med glädje.