Jag vet inte hur det är för er andra, men för mig – som har rötterna i Kopparberg – har tideräkningen alltid varit lite annorlunda. Det har inte handlat om före och efter nyår, utan före eller efter marken, alltså den som många väljer att gå på: Kopparbergsmarken. (På andra håll kallas det marknad, här säger vi marken.)
Det var inte bara som barn och tonåring jag kände en dragning till dessa starka ”marknadskrafter”. Som mångårig lokalredaktör på orten påverkades jag också av de förväntningar som successivt trappades upp. Det var som en spänning en nästan kunde ta på.
Själva crescendot kom då, liksom nu, runt Mikael-dagen (Mickelsmässan) då det firas med tivoli-, mat- och köpglädje en hel helg.
Det var alltid spännande att se hur många som skulle gästa byn, och på redaktionen inväntade vi rapporten. Skulle det bli 100 000 personer det här året? Siffran kunde variera, men det var och är alltid tusentals personer på plats som trampar varandra på tårna eller hälarna och i bästa fall rör sig i snigelfart mellan ”språkande” hemvändare, hundar i koppel, barnvagnar och marknadsstånd.
En institution. Foto: Alexander Bigenius
Sorl och musik bäddar in byn. Doften av brända mandlar, munkar, langos, korvar och marknadsnougat, sockervadd och kokosbollar blandas, och överallt köar människor för att äta. En bör inte missa Gammelmarken vid vackra Stora gården, där det serveras kålsoppa och hällbröd och en hel del annat mumsigt. Dansare och spelmän i vackra dräkter sprider en härlig stämning. Tävlingen många snackar om går ut på att nypa tag i en snusdosa och dra åt något håll. Vem som uppfann den tävlingen och vad den är bra för, vet jag inte riktigt, men att ha vinsten på sin meritlista lär vara fint som snus! (Första pris är förresten inget att stoppa under läppen, eftersom det är en sedel.)
Som utsänd reporter ville en alltid hitta nya vinklar trots att det mesta kändes som déjà vu. Visst var det väl roligt att berätta om nya häften med gamla Ljusnarsbergsfoton och att karusellerna tuffade igång i Rydbergsdal igen, men för att variera rapporteringen en aning, sökte en alltid något annorlunda.
Ett år hade jag fått nys om en lokal farbror som älskade att åka karusell. Han tog bussen runt om till olika marknader bara för att prova de ”värsta” åkattraktionerna. Jodå, han kunde tänka sig att vara testpilot, och tilldelades ett åkband. Överenskommelsen blev att han skulle beskriva åkturerna efteråt. Fotografen var redo.
Jag minns ännu hur mannen inför varje ny åktur gjorde samma procedur: lade in kepsen i jackan, svepte med handen över håret och därefter greppade tag i handtaget framför sig. Farbrodern hängde upp och ned, snurrade runt och svängde i de väldiga karusellarmarna, men röjde inte en min. Väl nere på fast mark igen åkte kepsen på innan han med långa steg skyndade till nästa karusell.
Jag kommer inte ihåg den exakta frasen, men minns att alla åk tilldelades samma omdöme: högsta betyg med en förstärkning av en tumme upp. Det var inte mer med det, utan blev tillräcklig marknadsföring!