Världen över hörs idag samma stridsrop från de styrande: Rusta upp för större trygghet! Från Washington till Moskva är enigheten total – den egna staten är hotad och kan bara skyddas genom mer vapen, fler soldater och ökade militärutgifter.
Från Peking till Stockholm skolas människor in i tanken på “de andra” som fiende. Deras rustningar är aggressiva hot medan våra vapen är fredsbevarande. Då det folkliga krigsmotståndet är starkt, vill nästan aldrig någon regering ta på sig ansvaret för att ha startat krig. Det är alltid ”de andra” som angriper medan “vi” bara försvarar oss. Så motiverades Hitlers anfall på Polen, liksom Rysslands anfall på Ukraina och Israels utrotningskrig i Gaza.
Sverige påstås stå på randen till krig, det tycks bara vara en tidsfråga tills vi blir angripna. Någon analys grundad på fakta är svår att hitta. Försök till diskussioner, nyansering eller ifrågasättande av krigshetsen avfärdas som sympatier med fienden.
Den ena gränsen efter den andra överträds. Politiker gör utspel om att Sverige åter ska tillåta personminor, och bidrar till att undergräva kärnvapentabut. Till skillnad från exempelvis Norge, Danmark och Finland har Sverige heller inget förbud mot kärnvapen på eget territorium. Sverige är en del av en global rustningsspiral och står genom Nato-medlemskapet i praktiken under USA:s kommando. Vi följer, liksom Västeuropas övriga regeringar, lydigt Trumps diktat. Fem procent av BNP ska gå till militären, alltså över 20 procent av statens utgifter.
Denna satsning på dödsbringande produktion kommer givetvis att gå ut över verkliga behov i samhället. Hur rustningarna än finansieras innebär det en enorm överföring av tillgångar – människors kunskap, vår arbetsförmåga och naturens resurser – från välfärden och den akut nödvändiga klimatomställningen till krigsindustri och militär verksamhet. Varje ny stridsvagn är ett antal lok färre, varje officer en saknad vårdarbetare.
Till skillnad från det potentiella krigshotet finns det ett högst påtagligt angrepp mot våra liv och vår säkerhet. Klimatkrisen sätter omväxlande världen i brand och dränker den. Regeringar världen över visar dock ett demonstrativt ointresse för sådant som inte kan bekämpas med militära medel.
I USA nöjer sig inte regimen med att hindra klimatforskning, utan planerar till och med att skriva om gamla klimatrapporter så att de bättre passar presidenten och energibolagen. EU-kommissionen vill i sitt förslag till långtidsbudget avskaffa sitt enda större program, LIFE, som riktar sig specifikt mot klimat och miljö. Den svenska regeringen för en politik som ökar utsläppen av växthusgaser. Kontrasten är skriande mellan regeringarnas resultatlösa klimattoppmöten och de fantasibelopp som blixtsnabbt trollas fram till militärutgifter.
Utsläpp och förstörelse från krig och upprustning eldar på klimatkrisen. Ägarna av vapen- och fossilindustriföretag blir allt rikare, medan människor som redan kämpar mot fattigdom och kolonialt förtryck också drabbas mest av klimatskadliga utsläpp. Dessa förhållanden måste ändras.
Solidaritet mellan folk i olika delar av världen behövs när ledarna sviker. Som när redan tidigare undertryckta folk utsätts för grymma krigshandlingar. Då sitter sympatin från ledare i Väst långt inne. Israels besinningslösa militära våld mot befolkningen i Gaza väckte ingen större reaktion. Först när befolkningen dör av svält och mördas i matköer kommer till intet förpliktigande protester.
Fred har aldrig byggts genom upprustningar. För en hållbar fred och planet krävs att vi följer FN-stadgan och lägger mer pengar på välfärd och mindre på vapnen som ödelägger liv och miljö. Diplomatin måste få en större plats och vi behöver bryta rustningsspiralen i stället för att driva på den. Vi vill inte lägga ansvaret för jorden i händer på ledare som ingått pakt med de mäktiga ekonomiska intressen som driver på klimatkris och militarism.
Trycket för att uppnå en fredligare värld måste komma underifrån, från människor, från miljö- och fredsorganisationer, från folkrörelser över hela världen. Kampen för fred och kampen för klimatet behöver gå hand i hand. Och den behöver drivas internationellt.
Därför anordnas den här veckan en global aktionsvecka för fred och klimaträttvisa.
Den avslutas 21 september, på FN:s fredsdag. På många platser världen över ordnas möten, demonstrationer och andra aktiviteter, här i Sverige under parollen Fred på Jorden – Fred med Jorden. Lisa Ahlqvist
Elisabeth Holm
Lisa Westberg
Aktiva i Nätverket för Fred och Klimaträttvisa