För en tid sedan sprang jag på änkan till min utomordentlige lärare i ekonomisk historia på universitetet i Örebro som på den tiden var en filial till Uppsala universitet.
Jag berättade då för henne om hur det var när det var examensdags. Hennes man Tore hade satt ihop en lista med böcker han rekommenderade att jag skulle läsa in. En rejäl trave.
En i högen stack ut. En bok på engelska, och med många specialtermer, om grisproduktionen i Sovjet respektive USA. Utifrån den kunde man nämligen avläsa det ekonomiska tillståndet i respektive länder. Jag slet hårt med just den boken.
Så var det då dags för besök hos professorn i Uppsala. På den tiden kunde man inte tentera tre betyg i Örebro. Och där satt han nu, legendariske historieprofessor Hildebrandt, i ett mörkt rum med fördragna stora gardiner och högt i tak.
Han tittade på litteraturlistan, hummade lite, och sa:
– Ja, den där boken om svinproduktionen, den lägger vi åt sidan.
Ridå!
Den boken som jag lagt så mycket tid på. Nu gick det bra och efter ett tag var examen godkänd. Professorn var väl trött på att förhöra alla gröngölingar som hoppat in på historiebanan.
Men ett kul minne som min lärares änka blev glad åt att nu få återberättat.
Det var ändå inget mot vad min kompis fick vara med om i Göteborg. Han var framme vid finalen hos sin professor och skulle bli psykolog. De hälsar på varandra, litteraturlistan presenteras, och kompisen bänkar sig för ett tufft förhör.
Då ringer professorns telefon.
Det blir ett samtal som tar en sund. Kompisen sitter och väntar. När professorn lagt på luren vänder hans sig till min kompis och säger:
– Det var ett brådskande och viktigt samtal. Jag hinner inte förhöra dig men du är godkänd ändå!
Ridå.
Vad säger man? Smidigare sätt att klara av en examen är väl svårfunnet. Och ett minst sagt dråpligt minne.
Vi bär alla med oss våra skolminnen, vilka kan vara värda att lyfta fram så här i skolstarttider.
Själv minns jag med blandad förtjusning den tiden man gick på ”Pralle”, Örebros praktiska realskola. I samma lokaler som numera heter Gumaeliusskolan.
Många bra lärare; Släggan i tyska, Amöban i biologi, Rulen i teckning, Gåsen i något ämne jag glömt och Findus i svenska. De kunde sina saker, vi lärde oss.
Men i kemi gick det uselt. Bedrövligt uselt. Tre gånger blev jag utkörd ur kemisalen och vid två av tillfällena fick jag dessutom varning. Skälet var att jag inte var i symbios med ämnet kemi. Inga busfasoner. Bara nervösa kemilektioner.
Första gången ställde jag en flaska saltsyra, av ren nervositet, på bänken i stället för i avsett glaslock. Ut i korridoren! Andra gången skulle vi värma något i glasrör, med en kork i änden. Jag värmde för länge och korken for iväg. Utkörd och varning!
Tredje gången skulle vi hälla i någon mix av pulver i ett slags vattenglas och en kemisk reaktion skulle uppstå. Jag hällde i mycket pulver. För mycket. Kanske allt. Resultatet blev att det rann massor av skum över glasets kant. Det bubblade och fräste.
Ut i korridoren och en varning igen i lärarens bok.
Av det kunde jag dra slutsatsen att kemist definitivt inte var något yrke för mig. Desto roligare då med bokstäver och ord. Där någonstans började journalistbanan ta form, även om det var lång väg kvar.
Men visst är det roligt att hela livet fortsätta läsa, och lära sig något nytt.