”Vi festar hela natten låååång” sjunger Tomas Ledin när jag sätter på radion för att ha lite bakgrundsmusik när jag kokar potatisen till sillen på midsommarafton. Sen kommer Arvingarna och sjunger ”Hej, hallå, är det nån som är vaken, vi tänker inte alls gå heeeem”.
Redan 2021 när jag hörde Arvingarna framföra denna dänga i Melodifestivalen tyckte jag att det faktiskt är lite patetiskt när karlar över 50 år sjunger att de inte alls tänker gå hem utan parta hela natten. Tomas Ledin var 70 år när låten släpptes och tänker också festa hela natten. Tro det den som vill.
Min erfarenhet av party när man nått över femtioårsstrecket är att partandet ofta slutar en bra bit före tolv på natten. Även på krogen har detta mönster förändrats sen förr i tiden och det beror säkert på att det är fler gamlingar än ungdomar som går ut på restaurang och lyssnar på trubadurer eller band. Nu har krogarna börjat lära sig att om trubaduren börjar spela klockan nio är risken att det är tomt redan 22:30. Jag saknar de traditioner som finns i Tyskland och England där man på lördagar och söndagar har garden partys med levande musik mitt på dagen. Något att tänka på för krogar och andra arrangörer, det borde absolut finnas en publik för detta.
Folk börjar tala om höst redan, men jag vill påminna om att augusti räknas som sommarmånad. Det kan inte hjälpas att Karl Heinz och Floris drar in och välter omkull trädgårdsmöbler, sommar är det i alla fall. De här två ovädren fick uppenbarligen inga svenska namn, men när jag googlar hittar jag många svenska oväder som man knappast minns. Gudrun förstås, men även Berit, Egon, Sven och Dagmar finns bland stormarna från 2000-talet. Hur går det till när de namnsätter dom. Sitter man på SMHI och drar lott bland namnen i almanackan eller får de anställda turas om att få sina namn på ett oväder? På detta ger inte Google något bestämt svar, bara att man samarbetar över nationsgränser när det gäller namngivning.
Sommaren har hittills varit bra både vädermässigt och semestermässigt. Jag har kört en illrosa Trabant genom den tyska huvudstaden i 37 graders värme, en upplevelse man kommer ihåg länge. Trabant var ”folkbilen”, Östtysklands svar på Volkswagen, och den kunde man få köpa efter kanske upp till 15 års väntan om man inte hade någon finare position i samhället. Nu kan man se långa rader av puttrande Trabanter på ”safari” i Berlin, ledda av en guide som håller kontakt via radion. Lyckligtvis är Berlinarna vana vid dessa och släpper för det mesta snällt in dom i köerna vid stoppljusen så att man kan hålla ihop. Guiden spelade partitrogen östtysk och muttrade åt oss att bara köra på kapitalistbilarna. Roligt, svettigt och ett kul minne från den tyska huvudstaden, enligt mig Europas mest spännande huvudstad.
Nu väntar en sensommar med svamp och bär. Borta bra men hemma bäst!