Lästips:
Efter en explosion i Varberga har polisen infört en så kallad säkerhetszon i Varberga och Oxhagen. Detta innebär att polisen får rätten att visitera personer och genomsöka fordon helt utan konkret misstanke om brott. Åtgärden gäller dygnet runt och har införts med hänvisning till grov brottslighet kopplad till gängmiljöer i Örebro. Syftet är att öka allmänhetens trygghet. Men trygghet får aldrig uppnås genom att ge avkall på våra grundläggande rättsstatliga principer.
Säkerhetszoner är inte bara ett nytt begrepp, utan också ett nytt sätt att tillåta statligt tvång där tidiga procedurer om misstanke inte längre krävs. Det innebär en förskjutning i synen på medborgaren, från att vara oskyldig tills motsatsen bevisats, till att vara potentiellt misstänkt enbart baserat på plats, utseende eller ålder. Detta är en farlig utveckling. Ett samhälle som godtyckligt ger polisen rätt att kroppsvisitera vem som helst utan brottsmisstanke, omedvetet närmar sig en övervakningsstat.
Vi har sett från liknande åtgärder i andra länder och från tidigare svenska insatser, att denna form av polisarbete oftast slår hårt mot unga män med utländsk bakgrund. Risken för rasprofilering och diskriminering är uppenbar, särskilt när det saknas tydliga riktlinjer för vilka som kontrolleras och på vilka grunder. Misstron mot polisen ökar bland ungdomar när de vid upprepade gånger riskerar att visiteras utan en legitimerad anledning, inte minst bland ungdomar som möjligen redan känner sig utpekade i samhället. Detta undergräver polisens långsiktiga tillit som är avgörande för att bekämpa gängrelaterad brottslighet.
Vi måste också våga prata om vad dessa åtgärder innebär för vårt samhälle och vår grundläggande värdighet. Att staten tillgriper undantagsliknande befogenheter i specifika bostadsområden, som ofta redan är utsatta riskerar att stigmatisera hela stadsdelar. Det riskerar att måla upp en bild av vissa platser där vissa människor är farligare än andra. Vilket stöter ut majoriteten av de boende som är laglydiga och som söker samma sak som alla andra, trygghet, framtidstro och respekt.
Det finns en annan väg. Trygghet byggs bäst genom förtroende och närvaro, inte rädsla och övermakt. Polisen behöver resurser för att utreda brott, bygga relationer med medborgare och skapa tillit i områdena de skyddar. Skolan behöver bli bättre på att avråda antisocialt beteende, socialtjänsten behöver fånga upp unga i riskzonen och civilsamhället behöver stöd för att förebygga kriminalitet. På detta vis bygger vi en riktigt och långvarig trygghet, inte med att massvisitera oskyldiga ungdomar i vardagen.
Säkerhetszonerna har införts som en akut åtgärd, men vi vet hur lätt det är att tillfälliga undantag blir permanenta verktyg för lagen att bruka utan ifrågasättning. Det är dags att vi sätter ner foten. Vi ska aldrig kompromissa våra fri- och rättigheter med motiveringen att vi måste skapa trygghet. Trygghet måste byggas på rättvisa och värdighet, inte rädsla och järnhandskar.