Hunger eller äventyrslystnad, eller möjligen en kombination därav, fick två Ludvikabröder att år 1921 mönstra på en båt i Göteborg. Många lämnade Sverige då. Under 70 år emigrerade 1,4 miljoner svenskar.
Bröderna hamnade i Sydamerika, båda vid LM Ericsson. Georg drog telefontråd och Gregor blev chef. Ett av Gregors mer riskabla uppdrag innebar att rida ut i obygden med löner. Sadelfickorna dignade av sedelbuntar, men där låg också en revolver. Rånrisken var så stor att han inte kunde kliva av den galopperande hästen på många, många timmar. Det kändes, berättade han när jag intervjuade honom 70 år senare.
”Stjärten såg ut så här” visade han och nöp ihop ena handens fingertoppar.
Jag hade hört en del om brödernas äventyr. Georg, som fått flytta från Brasilien då hans svenska fru blev sjuk, bodde på äldre dar granne med mormor och morfar i Gammelbo. Han var änkling nu, men glad för besök där han låg på sängen, fullt påklädd med hatt och nötta bruna skinnskor på de strumplösa fötterna. Han talade ofta om att flytta tillbaka, men det blev aldrig så. Brodern Gregor var kvar i Argentina med sin familj.
När jag skulle ut och resa bad Georg alltid om en efterföljande rapport. En gång skickade han med en hälsning till ”kvinnan i hamnen på Nya Zeeland, om hon nu är kvar”. Det var ett skralt signalement. Hälsningen blev därför alltför svår att framföra.
Mormor ringde mig på Bergslagsposten en dag. ”Skynda dig hit. Brodern från Argentina är här för att fira Georgs åttioårsdag!” Ja, det var ett scoop, där och då.
Fotograf Rolf tog en fantastisk bild av de båda männen där de kiknade av skratt, men att jag överhuvudtaget fick ihop en artikel var ett mirakel! Gubbarna talade kryptiskt och himlade med ögonen åt gemensamma hemligheter. Nej, inte mycket var lämpat för en ung journalists öron. Fast något snappade jag upp: ”Kom du ihåg när vi lurade de där tyskarna på krognotan? Först gick du in på toaletten och smet ut genom fönstret och sen gjorde jag likadant och de fick betala alltihop.” Gubbarna skrattade så tårarna rann.
När artikeln publicerats kom en inbjudan. Gregor var så nöjd och ville gärna ha besök, när han nu återvänt. Det blev till att läsa spanska på Statens skola för vuxna i Härnösand innan vi reste till Mendoza 1993, min man och jag.
Första stoppet i Buenos Aires bjöd på äventyr. Vi blev lurade på pengar både här och där, men var med om ett möte vi aldrig glömmer. I solgasset på ett torg frågade en äldre man på spanska om vi möjligen var svenskar. Han kände nämligen Evert Taube. Vi blev helt paffa! Ja just, Taube hade ju tillbringat mycket tid här och var argentinsk medborgare. Mannen talade dock inte engelska och vår spanska var så knal att vi helt enkelt inte kunde mjölka honom på detaljer. Så snöpligt!
Nog för att man möter många intressanta människor på hemmaplan, men att resa är oslagbart. Det händer så mycket oväntat! Det gjorde det förresten också för tyskarna som väntade förgäves på de båda bröderna – som kröp ut genom fönstret och försvann.