”Nya och roliga sätt att tillaga kräftor för gastronomisk njutning” löd överskriften i länken jag hittade.
”F-n trot” tänkte jag och klickade på den. För jag är övertygad om att intet sätt att äta kräftor kan vara bättre än det traditionella med lagom mycket salt och dill.
Naturligtvis var det som stod i länken bara larv, uppenbarligen hoprafsat av någon som inte själv har provat det hen skrivit. För hen påstod på fullt allvar att det skulle bli gott att laga till kräftorna sous-vide (betyder i plastpåse) med vitlök och örter. Eller marinera och röka dem i röklåda. Eller göra dem i ceviche-stil, med citronjuice och koriander. Eller göra currysås och stoppa dom i, alternativt i gräddsås med saffran för ”en färgstark och elegant twist”. Det stod inte om man skulle skala kräftorna först, men jag utgår ifrån att de menade så. Det skulle bli väldigt mycket extra kladd att skala kräftorna drypande av currysås.
Jag förstår inte vitsen. Alla recepten lät i och för sig goda, men varför skulle man först lägga en massa jobb på att skala kräftor för att sedan förstöra dom? Man skulle förstås kunna byta ut kräftorna mot färdigskalade räkor i recepten och fortsätta äta sina kräftor med salt och dill.
Ni förstår nog nu att jag är traditionell kräftätare så till den milda grad att jag kan anses nästan som reaktionär, eller radikalkonservativ kanske är ett bättre ord. Jag är uppfödd på svenska flodkräftor till frukost, lunch och middag. Och även om man kan ha tur och få ett bra importerat paket med välmatade och välkokta kräftor så har skalet fel konsistens i 80 procent av fallen så man inte orkar pilla ut allt det goda ur huvud och klor.
”Svenska” signalkräftor är oftast utmärkta, men inget klår en flodkräfta. Man skulle kunna tro att dessa ska ätas, enligt min kräftreligion, på en glad kräftskiva med tillhörande drycker, men nej nej nej. På kräftskiva kan man köpa en billig sort där bara var fjärde kräfta är tillräckligt matad för att vara god. Svenska kräftor ska avnjutas i total ensamhet, möjligen med en bra tv-serie i bakgrunden. Så det så.
Ett reseminne som fortfarande ger mig rysningar är ett besök i Louisiana i USA på nittiotalet, där kräftor serverades röda och läckra på varje restaurang. Efter att ha beställt in en rejäl tallrik var det bara att besviket lämna restaurangen. De var kryddade med chili och peppar så till den milda grad att fingrarna svartnade redan under tiden jag skalade den första.
Så här i svamptider är det också intressant att läsa ”experternas” svamptips. ”Plocka aldrig svamp i en plastpåse”. Ska man dra hem en hel kasse med blöta rödgula trumpetsvampar är en plastpåse det enda möjliga. ”Plocka inte stora svampar, de är angripna av insekter”. Vem lämnar kvar de största vackraste kantarellerna? ”Tillsätt inte smör vid tillagning om du ska frysa svampen” och ”Torka inte svamp på tidningspapper”. Där någonstans stänger jag av datorn och gör som jag alltid har gjort, med gott resultat. Alltså precis tvärtemot.
Ha en trevlig gastronomisk höst!