I dagens Sverige talas det allt mindre om fattigdom som ett samhällsproblem och allt mer om fattiga människor som ett problem i sig.
Det märks i den politiska debatten, i mediernas rapportering och i samtalen runt fikaborden. Fokus ligger sällan på de växande klyftorna, de urholkade trygghetssystemen eller de ekonomiska villkor som gör att allt fler människor får svårt att klara sin vardag. Istället riktas blickarna mot dem som drabbas.
Varför arbetar de inte mer? Varför har de inte sparat? Varför flyttar de inte? Varför tar de inte större ansvar? Frågorna handlar nästan alltid om individen. Nästan aldrig om samhället. Det är en farlig utveckling.
För när fattigdom förklaras med personliga brister slipper vi diskutera de politiska beslut som ligger bakom. När människor som lever i ekonomisk utsatthet framställs som ansvariga för sin egen situation försvinner fokus från dem som faktiskt har makten att förändra villkoren.
Inom Verdandi möter vi människor som arbetar, söker arbete, lever med sjukdom, tar hand om anhöriga eller lever på pension efter ett långt arbetsliv. Människor som gör allt det samhället förväntar sig av dem, men som ändå inte får ekonomin att gå ihop.
Möts av misstänksamhet
Trots det möts många av misstänksamhet.
Den som behöver stöd ska redovisa varje detalj i sitt liv. Den som inte klarar sin försörjning förväntas förklara sig. Den som lever i fattigdom får inte bara bära den ekonomiska bördan utan också skammen.
Det är som om samhället först sviker människor och sedan håller dem ansvariga för sveket.
Samtidigt verkar toleransen för fattigdom öka.
Matutdelningar, hjälpinsamlingar och akut stöd har blivit en alltmer självklar del av samhällsbilden. Det är naturligtvis positivt att människor hjälper varandra, men något har gått fel när människor i ett av världens rikaste länder regelbundet behöver förlita sig på välgörenhet för att klara sina grundläggande behov.
Risken är att vi vänjer oss.
Att vi börjar se fattigdom som något normalt.
Att människor som inte har råd med mat, glasögon, mediciner eller barnens fritidsaktiviteter betraktas som ett naturligt inslag i samhället istället för som ett misslyckande för samhället.
Kanske är det just där den största förändringen har skett.
Förr var fattigdom något som skulle bekämpas.
I dag tycks fattiga människor allt oftare vara dem som ska korrigeras.
Istället för att fråga varför människor är fattiga frågar vi vad de gjort för fel.
Istället för att diskutera växande ekonomiska klyftor diskuterar vi bidrag.
Istället för att tala om rättigheter talar vi om motprestationer.
Och steg för steg flyttas ansvaret från samhället till den människa som redan befinner sig längst ner.
Verdandi accepterar inte den utvecklingen.
Vi vägrar acceptera att människor reduceras till kostnader, statistik eller bidragstagare. Vi vägrar acceptera att ekonomisk utsatthet görs till ett karaktärsproblem. Och vi vägrar acceptera att människor skuldbeläggs för konsekvenserna av en politik och en samhällsutveckling som de själva inte råder över.
Fattigdom är inte ett bevis på bristande moral.
Fattigdom är inte ett personligt misslyckande.
Fattigdom är ett samhällsproblem.
Och ett samhälle ska inte värderas efter hur hårt det granskar människor som har minst. Det ska värderas efter hur väl det lyckas ge alla människor möjligheten att leva ett värdigt liv.
Den dag vi slutar fråga vad fattiga människor gjort för fel och istället börjar fråga varför fattigdomen tillåts växa, då har vi tagit första steget mot verklig förändring.
Förbundsordförande för Verdandi
Distriktsordförande för Verdandi Örebro län
Ombudsman för Verdandi Örebro