EU:s direktiv om byggnaders energiprestanda, EPBD, ska minska energianvändningen och bidra till klimatomställningen. Men när direktivet nu genomförs i Sverige riskerar regeringen och Boverket att skapa ett regelverk som allvarligt skadar kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Detta eftersom man valt att inte nyttja direktivets undantagsmöjligheter.
De byggnader som hotas utgör ett brett kulturarv som fortfarande används och förvaltas över hela landet.
Livscykelperspektiv
Syftet med EU:s direktiv är i grunden rimligt – energianvändningen ska minska och utsläppen pressas tillbaka. Men historiska byggnader kan inte behandlas som moderna nybyggnationer.
Vi ser att regelverket behöver justeras på fyra områden:
För det första måste Sverige använda de undantag som EU-direktivet faktiskt medger för kulturhistoriskt värdefulla byggnader. EU-regelverket ger medlemsstaterna möjlighet att undanta byggnader med officiellt skydd och byggnader med särskilt historiskt eller arkitektoniskt värde när energikraven annars skulle medföra oacceptabla förändringar av deras särdrag eller utseende. Det handlingsutrymmet måste användas och tydligt implementeras i lagstiftningen.
För det andra behöver kompetenskraven skärpas för dem som föreslår åtgärder i historiska hus. Det räcker inte att identifiera att kulturvärden finns – man måste kunna bedöma följderna av att byta ut originalfönster, tilläggsisolera eller göra andra ingrepp i historiska konstruktioner.
För det tredje måste äldre byggnaders klimatnytta bedömas utifrån livscykelperspektiv och resurshushållning. När äldre kulturbyggnader behandlas som konventionella standardobjekt uppstår förändringstryck mot originalfönster, putsade fasader och diffusionsöppna konstruktioner – små ingrepp som var för sig framstår som obetydliga får tillsammans stora kumulativa effekter.
För det fjärde måste energideklarationer och finansiering utformas så att varsamt bevarande inte bestraffas. En byggnad som av goda skäl inte bör anpassas till moderna standardvärden kan ändå få låg energiklass och sämre villkor på kreditmarknaden. Då missgynnas den som vårdar och bevarar, medan den som byter ut och standardiserar gynnas.
Det finns också brister i processen. Underlagen till den nationella byggnadsrenoveringsplanen har inte remitterats brett trots frågans stora omfattning. Frågor som påverkar människors livsmiljöer så genomgripande förtjänar en öppnare demokratisk behandling.
Ansvaret ligger tungt på Boverket och på regeringen. Regeringen behöver justera kursen och lyfta frågan på EU-nivå – dagens regelverk, inklusive taxonomi och avfallsdirektiv, är i hög grad utformade för nyproduktion och fångar inte värdet i att vårda och använda det som redan finns. Om Sverige i stället väljer schabloner, rättsosäkerhet och felaktiga incitament kommer förlusterna att bli både dyra och oåterkalleliga.
Det handlar inte om att välja mellan klimat och kulturarv – utan om att förstå att de hänger ihop. Om vi river ut det gamla för att uppnå kortsiktiga energivinster riskerar vi att förlora både historia och hållbarhet.
generalsekreterare Sveriges Jordägareförbund
generalsekreterare Sveriges hembygdsförbund
verksamhetsledare Svenska byggnadsvårdsföreningen