Jag har svårt att glömma det uppseendeväckande programmet från Uppdrag Granskning om belysningsfrågor i små orter på landsbygden. Vägbelysningen i orterna Albacken i Bräcke kommun och Rönnöfors i Krokoms kommun togs upp som exempel på vilka vägar och orter som inte platsar för att få behålla sina vägstolpar med belysning. Ljuspunkterna skulle släckas ned enligt Trafikverket för att i stället överföra resurser till växande större orter.
För mig är denna i programmet väl belysta verklighet inte bara en fråga om vägbelysning på landsbygden utan också en fråga om hur ett statligt verk uppträder mot medborgarna. Det handlar även om den regionala fördelningen av grundläggande resurser i samhället.
Att vägar genom små byar på landsbygden skall ha rätt till belysning är ju en självklarhet. I de fall det redan finns en belysning på plats måste man vara extra omtänksam om det krävs reparationer. Om man dessutom betänker att det kanske är den sista statliga tjänsten som de aktuella ortsborna har nytta av efter alla tidigare nedläggningar av viktig service bör en statlig myndighet uppträda med självklar empati.
I detta fall betyder det samtal och inspektion med medborgarna på plats, samtal med kommunen och andra berörda. Då skapas en samsyn som Trafikverkets medarbetare i programmet helt saknade förståelse för med en tondövhet som man sällan kan se anno 2026.
Trafikverket har kommit till för att betjäna de medborgare som behöver väg- och trafiktjänster och dessutom ytterst finansierar dem. Att Trafikverket på egen hand kan fastställa kriterier av det slag som Albacken och Rönnöfors drabbats av är häpnadsväckande.
Nu har uppenbart ministern ansvarig för infrastruktur på omvägar fått verket att göra en kortare paus i beslutsfattandet men ansvariga på Trafikverket borde nog få en gedigen paus innan medborgarna kan känna tillit inför statens företrädare.
Jag själv uppfattar efter att ha följt verket och dess föregångare under lång tid att Trafikverket blivit något av en storstadslobbyist i sin praktik. Dessutom känns det märkligt nog som att verkets hantering av åtskilliga miljarder underlättat framväxten av en icke otydlig maktarrogans hos medarbetare som glömt vilka kunder man skall betjäna.