Jag har nyligen blivit uppsagd från mitt heltidsarbete inom folkbildningen. Inte för att jag inte gjorde mitt jobb. Inte för att engagemanget saknades. Utan för att resurserna försvann.
Det innebär att jag tvingas lämna mitt drömjobb som folkbildningsutvecklare – ett arbete som varit långt mer än en anställning. Det har varit ett sammanhang, ett sammanlänkande nav mellan människor, föreningar, idéer och framtidstro. Ett arbete där jag varje dag fått se vad som händer när människor ges utrymme att växa tillsammans.
Det gör ont. På riktigt.
Jag sörjer förlusten av ett arbete jag älskat, av kollegor och sammanhang jag burit i hjärtat. Jag sörjer alla de samtal, skratt, kreativa processer och små mirakel som uppstår när människor möts i folkbildningens rum. Men mest av allt sörjer jag att just detta – som är så avgörande för ett demokratiskt och mänskligt samhälle – gång på gång behandlas som något man kan skära bort.¨
Regeringen drog ner stödet till folkbildningen med 500 miljoner kronor.
Exakt samma summa som staten fick in från plastpåseskatten.
Det verkar alltså ha bedömts som viktigare att plastpåsar blev billigare än att vi får möjlighet att bilda oss, mötas och växa tillsammans. Den prioriteringen säger något viktigt om vilken sorts samhälle som håller på att formas.
Folkbildning, kultur och civilsamhälle är inte dekorationer i ett välfärdssamhälle. De är bärande balkar. De skapar mötesplatser där empati tränas, där människor blir sedda, där olikheter ryms och där mod föds. Där kritiskt tänkande och kreativitet får utrymme. När dessa rum krymper blir samhället tystare, hårdare och mer ensamt.
Vi lever i en tid där mycket blåser kallt – globalt, nationellt och lokalt. Där rädsla och exkludering kan få fäste när människor inte längre möts. Jag har sett motsatsen. Jag har sett vad som händer när vi investerar i människor, i relationer, i kultur och i lärande. Det är därför jag vägrar acceptera bilden av detta som något oviktigt.
Att jag nu förlorar mitt jobb kommer inte ta ifrån mig min övertygelse. Den är snarare tydligare än någonsin.
Jag kommer fortsätta verka för ett samhälle som bygger på empati, jämlikhet, hållbarhet, kreativitet, trygghet och framtidstro. På andra sätt. I andra roller. Men alltid med samma hjärta. För relationer består, även när strukturer raseras. Engagemang hittar nya former, även när gamla sammanhang avslutas.
Det finns så oändligt mycket fantastiskt att skapa tillsammans. Teater, musik, konst, samtal, föreningsliv och gemenskap är inte bara vackert – det är livsnödvändigt. För demokratin. För vår mentala hälsa. För vår förmåga att se varandra som människor.
Låt oss hålla värmen tillsammans.
Låt oss fortsätta odla empati, även när det är svårt.
Låt oss inte bli tysta.