En dag ringde telefonen till redaktionen. I andra änden Trivsel-Torsten Lundberg. – Jag har Stålfarfar på mitt hotell nu. Här kan du få en riktigt härlig story. Klart jag åkte dit.
Där satt han, på Torsten Lundbergs artisthotell vid Järntorget. Mannen, myten, legenden. Alla i min generation, och den före, visste vem Stålfarfar var. En superkändis på sin tid. Nu gammal.
Året var 1951 och Sverigeloppet drog igång i juli. Haparanda-Ystad på cykel. Vem kom först i mål? Det kom att bli Stålfarfar, Gustaf Håkansson.
Oanmäld, och med en egentillverkad nummerlapp med siffran noll (!), trampade han på. Han sov inte mycket, körde nästan tre dygn i sträck utan att slafa, samtidigt som de andra sov.
Uppmärksamheten var enorm i pressen. Massor av folk, även undertecknad med föräldrar, var ute för att se när han cyklade förbi. Unikabox på pakethållaren och en vanlig hoj, ingen racer.
Han vann, förstås. Tiden var sex dagar och 14 timmar. 24 timmar före alla andra. Helt otroligt. Efteråt bars han i gullstol, fick träffa kungen och åka runt i folkparkerna. Slog publikrekord på Liseberg.
Nu satt han framför mig på hotellrummet. Han poserade med en flaska näringsriktig vitamindryck och något ätbart i samma genre. Det berömda långa vita skägget var kvar. Pigga plirande ögon.
Och så sjöng han ”Barnatro” för mig. Han hade sjungit in en skiva med andliga sånger. Rösten lite pipig, men bar ändå.
Vilket oförglömligt möte. Hemma i Gantofta (Helsingborg) väntade hans fru Maria. De fick 78 år tillsammans, då Sveriges längsta äktenskap. Hon blev 105, han 102.
Relaterade artiklar:
Murvelminnen: Smygblommor till första kvinnliga landshövdingen (2026-04-03)Murvelminnen: Möte med obekant kvinna på torgbänk (2026-02-22)
Murvelminnen: När vi fotograferade Steen utan film i kameran (2026-02-08)
Grattis Länsposten, nu fyller vi 75 år! (2025-11-29)