Den 4 februari 2025 slutade Risbergska att vara bara en skola.
Den blev en plats för gömställen – i städskåp, låsta kontor och toaletter. En plats där lunchbord övergavs mitt i måltider när elever sprang utan att veta var säkerheten fanns. En plats där människor som hade kommit just den morgonen för placeringstester – nya studenter, fyllda av nervös förväntan – plötsligt kastades in i skräck och förvirring. En plats där gråt ekade i korridorer och på skolgårdar, där vissa bröt samman okontrollerbart inne i byggnaden och andra utanför, oförmögna att nå dem de älskade.
I timmar väntade vi. Utan att veta. Lyssnande. Hoppandes.
Vi som var där bevittnade inte bara en skjutning – vi bär den med oss varje dag.
Att återvända till campus innebär att gå förbi ständiga påminnelser om att världen förändrades där. Förstärkt säkerhet. Nya rutiner. Det ständiga sökandet efter nödutgångar. Vardagliga ljud känns annorlunda. Dörrar som stängs för hårt. Någon som springer för att hinna med bussen. En höjd röst. Till och med ett brandlarm som ljuder kan utlösa stark stress och traumareaktioner. Traumat tar inte slut bara för att nyhetsrapporteringen gör det.
Och ändå – vi återvänder.
Inte för att det är lätt, utan för att att ge upp skulle innebära att låta våldet definiera oss.
Som elev vid Risbergska och deltidsjournalist anser jag att det är min skyldighet att säga detta tydligt: det som hände den 4 februari får inte behandlas som en isolerad tragedi. Det måste bli en vändpunkt.
Sverige ser ofta sig självt som immunt mot den här typen av våld. Vi intalar oss att skjutningar händer någon annanstans, att våra system är tillräckligt starka, att vårt samhälle är annorlunda. Men eleverna som gömde sig i skåp vet bättre nu. Lärarna som låste dörrar med skakande händer vet bättre. Familjerna som väntade på livstecken som dröjde för länge vet bättre.
Detta handlar inte om att sprida rädsla. Det handlar om verklighet.
Vi behöver starkare, tidigare och bättre samordnad identifiering och hantering av individer som riskerar att skada andra. Alltför ofta diskuteras varningssignaler först efter att liv redan har förändrats för alltid. Förebyggande arbete kan inte fortsätta vara splittrat mellan myndigheter, underfinansierade verksamheter och överbelastade yrkesgrupper. När människor faller mellan stolarna blir konsekvenserna förödande.
Vi behöver också en nationell förstärkning av kampanjer mot våld – kampanjer som inte bara fördömer det i efterhand, utan aktivt arbetar för att minska det. Det innebär tillgång till psykisk vård, sociala insatser och folkbildning som ser våld som ett förebyggbart samhällsproblem, inte som ett oundvikligt resultat.
Säkerhet måste tas på allvar – inte bara i skolor, utan i offentliga miljöer och privata hem runt om i Sverige. Det handlar inte om att göra vårt land till en fästning. Det handlar om att erkänna att trygghet kräver investeringar, planering och politisk vilja. Studenter ska inte behöva väga sin utbildning mot sin överlevnad.
Vissa kommer att säga att vi inte ska politisera tragedi.
Men att vägra agera är ett politiskt val.
Varje dag på Risbergska navigerar vi ett gemensamt trauma. Vi ser det i varandras blickar. Vi lär oss att studera samtidigt som vi läker, att planera framtiden samtidigt som vi bearbetar rädsla. Det gör oss inte svaga. Det gör oss motståndskraftiga – men motståndskraft får aldrig bli en ursäkt för passivitet.
Jag tror på ett tryggare Sverige. Jag tror på skolor där elever oroar sig för prov, inte flyktvägar. Jag tror på offentliga platser där familjer samlas utan att spana efter hot. Hopp är inte naivt – det är nödvändigt. Men hopp måste mötas av politik, resurser och ansvar.
Vi överlevde den 4 februari. Våra andra kollegor kom tyvärr aldrig hem till dem som älskade dem…
Nu är frågan om Sverige kommer att lära sig av den.
För att minnas räcker inte.
Handling är det minnesmärke vi förtjänar.