Det kom ett yrväder en aprilafton, och trafiken stod still. Denna gång söder om Askersund och på flera platser därtill. April kan vara lurigt, vädermässigt. Man kommer inte självklart fram dit man vill!
Det är vägen som är mödan värd, skrev Karin Boye, men tyckte de så – de som satt där i nära ett dygn på vägen, kalla, hungriga och kanske ångerfulla över att ha givit sig ut trots varningar? Det svåra, tänker jag, är att veta var gränsen går. Är det farbart i krypfart, eller blir det stopp? Så länge det finns en väg, finns det hopp.
Men ibland försvinner vägen. Då finns inga alternativ. Tänk på den stora översvämningen 1977. Den ställde verkligen till problem för bönder, fastighetsägare och näringsidkare, särskilt i Bergslagen där jag bodde. Vattnet steg flera meter! Landsvägen mellan Rällså och Löa svämmade över och vi, några få barn, kom inte till byskolan. Jag var inte särskilt ledsen för det, utan fick mer tid till äventyr med kompisen Karin i Dammen. En journalist som åkt från andra hållet, över Stjärnfors, hittade oss där vi lekte och tog en bild. Vi fick utgöra exempel på hur den stora vårfloden påverkade området. Jag var förkyld och när reportern frågade vem jag var, nös jag nog samtidigt som jag svarade ”Maria Lager”. I artikeln fick jag därför heta Monica Larst.
Nåväl, lyckan över att få ett extra lov under vårterminen blev kortvarig. Om det var pappa eller någon annan försigkommen människa som rodde mig genom vattenmassorna uppe på vägen, kommer jag inte ihåg. Jag var elva år och gick i sjätte klass och minns motstridiga känslor över roddturen på landsvägen, där jag normalt åkte buss. Besvikelsen över att få en avbruten ”semester” blandades med förtjusning. Jag förstod att den annorlunda skolskjutsen skulle bli ett minne för livet.
Jag måste erkänna att jag själv gett mig ut på vägen utan att vara säker på att jag skulle komma hem igen. Detta hände sig nyårsnatten 1999. En oro hade spridit sig över landet, ja till och med över stora delar av världen, om att den stora millenniebuggen skulle slå till. Det spekulerades i att datasystemen i bilarna skulle slås ut. Datorer skulle dra sin sista suck när nollorna blev för många (det var i alla fall något med ettor och nollor, men be mig inte förklara närmare).
Det vankades kalas i Ställbergs Folkets hus, och det var dit jag som lokalredaktör styrde kosan för att föreviga århundradets sista fest. Eftersom det var snö övervägde jag att ta skidorna med i baksätet, men besinnade mig. Det skulle vara lite för långt att åka på laggarna hem till Löa under småtimmarna, om bilen inte startade (fast det gjorde den).
Men det kanske inte är en dum idé att vara förberedd med några alternativa färdmedel i bilen? Vad behövs om man fastnar i en bilkö? Ja, det beror på. Det kan vara bra att gardera med en uppblåsbar båt, skidor, skridskor (om det är blankis), en cykel eller varför inte en elsparkcykel? Ja, det får bli min input i debatten! PS. Det kan ju också passa som packning utifall man blir stående med tåget.