Jag gillar dem. Visserligen är de inte så många kvar nu efter klåfingrig jordbrukspolitik under en lång rad decennier. Men de finns där, och de behövs. Jag talar förstås om bönderna.
”Det är skottpengar på oss”. Så har det låtit från bondehåll under många år. Visserligen sagt med ironi och glimt i ögat, men ändå. Samhället har inte varit skonsamt mot dem. Mat, det kan man ju alltid skaffa utifrån, eller hur?
Nu är det ett lite annat ljud i skällan. Sverige har vaknat och insett att vi är väldigt sårbara vid kris när det gäller att få mat på bordet. Plötsligt har vi insett att omvärlden kan vara farlig och ta strypgrepp på både import och export. Då kan varenda odlad kvadratkilometer behövas för att klara landets försörjning.
Jag säger så här: tack för maten, kära bönder. Ni behövs. Och nu verkar ni äntligen få lite mer betalat också för era produkter.
Att vara bonde idag är en hel vetenskap. Du ska kunna gårdsekonomi, vara en hävert på teknik när redskap eller traktorn krånglar. Du ska vara datoriserad och dessutom ha stor kärlek till jorden. Kreativ och uppfinningsrik, kanske hitta nya överlevnadsmöjligheter för gården. Och helst en fru också som kan försörja dig när det häxar med inkomsterna.
Det är bara att lyfta på hatten för bönderna.
Vi murvlar har det lättare. När jag skrev min första LP-artikel om en ny tröska som hade ett skärbord på 17 tum så kom ordförande Holger Jonsson in till min chef Hugo Selldén och undrade vem han anställt? Jag skulle förstås ha skrivit 17 fot. Inte tum. Men jag fick behålla jobbet.
Ett tag gjorde vi regelbundna byreportage i Länsposten. Bosse Petersson tog en vecka, jag nästa, och den tredje la vi ut på frilansare. Det funkade. Vi var överallt i länet, och inte minst hemma hos bönder. Då fick man en inblick i livet på landet och böndernas vedermödor, men också deras glädje.
Dråpligaste minnet är när jag i en by i Fellingsbrotrakten var hemma hos en gumma som skulle bjuda journalisten på tårta till det kokmalda kaffet. Tårtan åkte fram i samma veva som katten kom in – med en råtta i munnen. Stolt, förstås.
Tigern släppte råttan på gummans kommando. Därpå tog katten ett skutt upp på soffan – och tog sig helt fräckt en slick av tårtan.
”Varsågod och ta nu” sa gumman till mig, samtidigt som hon föste undan katten från den mest akuta bordsplaceringen. Tror ni jag åt tårta med stor förtjusning? Ni kan ju ana er till svaret. Men ett kul minne blev det.
En annan gång hade en byaäldste lyckats få fri lejd för mig in till ett original som i princip bara släppte in distriktssköterskan och handlarn. Gubben hade för säkerhets skull ett gevär stående i ena hörnet av finrummet så det kändes lite udda. Men det gick bra. Gubben berättade om sitt tuffa liv på åkrarna när han var i sin krafts dagar.
”Vi fick slita hårt på 30-talet. Man fick vara glad om man fick ihop till mat för dagen. I början hade vi inte ens traktor. Fick sköta plogen bakom hästen. Det var tider det”.
Det påminner om skrönan där farmaren från Staterna var på släktbesök i Västmanland. Den svenske bonden tog med sig jänkaren utanför stugknuten, slängde ut med näven och sa: ”Det är mitt så långt du ser. Ända bort till skogsbrynet”.
Varpå jänkaren sa: ”Hos mig tar det en hel dag med bil att köra runt ägorna”.
Men han fick ett svar som var en riktig fullträff: ”En sån bil hade jag också en gång”.
Håll i nu, bönder, vi behöver er. Utan mat på bordet är det godnatt jord på riktigt. Mobiltelefoner i all ära, men dom kan man ju inte äta.