Nu är det en strid ström av kritiska röster som riktas mot SJ och Trafikverket med anledning av järnvägens alla förseningar, inställda tåg och olyckor. Den starkaste kritiken kommer inte minst från Riksdagens och regeringens politiker. Att de som drabbas som resenärer känner sig maktlösa och extra utsatta är självklart. I många fall hotas deras arbeten av de många dagliga problemen.
En del centralt placerade politiker vill lösa tågproblemen med att minska SJ:s roll och resurser och andra med att skapa ett nytt statligt banverk. Det jag noterar är att dessa politiker inte i något fall bedriver någon som helst självkritik eftersom det hade varit mycket klädsamt med tanke på deras egna politiska beslut och icke-beslut bakom järnvägens utveckling.
Redan under 1960-, 1970- och 1980-talen togs flera beslut om att prioritera utbyggnaden av våra bilvägar framför järnvägen. Godset skulle rulla på svenska tunga lastbilar från Volvo och Scania. Detta har fortsatt inpå våra dagar där Sverige lojalt följt EU:s råd och förväntningar att bygga om och stärka viktiga vägar och broar anpassade till fler, längre och tyngre godstransporter.
De som fattat besluten kommer från samma grupper av politiker som nu hittar syndabockar hos dem som i praktiken tvingas genomföra statsmakternas mindre genomtänkta beslut.
Sönderslagningen av SJ:s tidigare övergripande ansvar för drift och investeringar inom järnvägen, de katastrofala satsningarna på snabbspårjärnvägar samt de anmärkningsvärt otillräckliga anslagen till infrastrukturen och dess successiva modernisering är utan tvivel huvudorsakerna till dagens urusla förhållanden. Detta vet mycket väl de dagliga resenärerna inom inte minst den stora Bergslagsregionen.
Att bryta ut järnvägsfrågorna från Trafikverket bottnar i en felaktig slutsats. Den tunga och styrande infrastrukturen för transporter behöver planeras tillsammans mer än någonsin. Den största utmaningen är att regeringens och Riksdagens trafikplaner behöver prioriteras om och finansiellt förstärkas i likhet med ägardirektiven till SJ.
Frågan är dock om de centrala politikerna kan tilldelas detta ansvar när vi ständigt tar del av deras felriktade kritik utan ett uns av självkritik?