Lästips:
Nostalgi. Sug på det ord som fått ett oförtjänt dåligt rykte. Nostalgi uppfattas av en del som bakåtsträvande istället för framåtblickande.
Istället tror jag det är tvärt om. Nostalgi är något vi behöver. Nu när världen rusar i raketfart och tillvaron darrar, så behöver vi nostalgin mer än någonsin.
Nostalgin kan vara ett kitt som håller ihop vårt liv från barndomen via medelåldern till ålderdomen. Vi kan minnas och glädjas och vi kan dessutom göra det tillsammans med andra.
Tänker till exempel på min barndoms universitet – serietidningarna. Det var en värld där Kalle Anka, Tarzan, Fantomen, Hopalong Cassidy, Buffalo Bill och Kit Carson regerade. Vi som läste drömde oss inte bara in i fantasivärlden, vi lärde oss också förstå bokstävernas och ordens betydelse. De öppnade våra ögon för att fortsätta läsa genom resten av livet.
Och lyckan när min nyligen avlidne vän, forne diskuskastaren Nils-Olov Nilsson, under sin säng drog fram två (!) resväskor fulla med serietidningar – det var med dåtida mått eufori.
Eller när vi gick till gubben Niklas i kiosken och köpte godis. Ettöres, tvåöres eller rent av lyxiga femöresgodis. Man fick mycket för pengarna men så hade man till att börja med bara en 25- eller 50-öring i veckopeng.
Eller ett annat nostalgiminne för oss som föddes på stenåldern – att gå på matiné på söndagarna. Bio alltså.
På 50-talet fanns det sju biografer i Örebro. Aveny, Saga, Rio, Royal, China, Röda Kvarn och den ännu överlevande Roxy. Vilket utbud.
Bioannonserna kom i tidningen på lördagen. Sedan samlades vi kompisar och tog ett försnack: vilken film skulle vi välja? Kapten Blod, Tarzan eller Fort Apache? Och vilken föreställning? Det fanns ju två att välja på. Klockan 13 och 15.
Det här var en tid då nöjena var få och kraven inte särskilt stora. Begreppet TV var än så länge okänt, eller möjligtvis i sin linda.
Och så blev det då söndag. Plats på bion i god tid. Ofta fullsatt i salongen. Ridån upp, busvisslingar, kolapapper i luften, reklamfilm om ”Mmmmm…Marabou”, ”Ta´t lugnt ta en Toy” eller ”Renare tvätt på lättare sätt – med Surf”. Och ett knippe liknande uttjatade inslag som bara kändes som en broms innan filmen äntligen kunde börja.
Sedan njöt man i typ en timma och 40 minuter innan ridån gick ner och vi gick hem. Och på den vägen ”snackade vi filmen”, alltså analyserade hjältens insats, filmens budskap, de häftiga fäktscenerna eller stormningen av ett fort… Det fanns alltid saker att utreda.
När vi så småningom blev 14 år och försökte ta oss in på barnförbjuden film (15-års gräns) så valde vi Royal på Stortorget. Högra ingången för där ansågs vakten mer human i sin åldersbedömning. Uppfälld krage och morsk uppsyn men med nerverna utanpå så klarade vi för det mesta nålsögat. Dagens uppväxande släkte kommer inte ens i närheten av att förstå hur stort det vara att gå på ”barnförbjudet” när man inte fick. Nostalgiska minnen idag.
Nostalgin lever numera vidare i form av olika tidningar som satsar på gamla personbilar, traktorer, lastbilar, allmän historia, märkliga människoöden… Utbudet är brett. Men ändå med lite skav i kanten eftersom det mest är grabbarnas minnen som lyfts fram. Tjejernas tycks märkligt nog vara lite undanskuffade. Synd.
Vi behöver nästan alla minnas och bli nostalgiska, tror jag. Inte minst för att lättare förstå vår egen samtid, den som numera ständigt blåser på i 110. Minst. Länge leve nostalgin!